Category Archives: Folkpartiet

Allians för tillväxt!

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig.

Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.

Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt.

Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner.

Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.

Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre.

Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.

Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare.

Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.

Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute!

Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället!

Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen.

Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Lära för livet med Keating i Bergmans plugg

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Socialdemokraterna tvingades avgå. Sverige fick en borgerlig regering. Äntligen slut med flummiga skolexperiment! ”Efter år av välmenande trams och ständigt sjunkande kunskapsnivå skulle vi nu kunna se fram emot en verklig uppryckning.” Stämningsläget efter 2006 års val?

Kunde varit. Men citatet handlar om maktskiftet prick 30 år tidigare, när Fälldins borgerliga trepartiregering tog över ansvaret för Sverige och utbildningspolitiken. Orden är hämtade ur en minnesbok om Britt Mogård, moderat skolminister 1979-81.

Hon signerade Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolan med undantag för årskurs 8 och 9. Så gick det med den uppryckningen. Tragiskt.

Jag såg nyligen Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet igen, ett lika fascinerande som förskräckande tidsdokument anno 1977. I fiktionens form skildrar Mannheimer en niondeklass sista termin innan examen. Miljön är präglad av bråk, stök, uppgivenhet och bristande framtidstro.

Eleverna är alienerade och understimulerade, de flesta saknar mål och mening med både studierna och tillvaron i övrigt. Några lärare kämpar tappert, men andan av frätande desillusion över hela utbildningssystemet vilar blytung. Mannheimer hade skapat serien utifrån gedigen research i verkligheten.

Svenska folket flockades vid TV-apparaterna och Lära för livet utlöste en stormig debatt om det eländiga tillstånd som skolan hamnat i. Carin Mannheimer belönades med Stora journalistpriset på kuppen, unikt för en dramatiker.

Slutsatsen blev dock, vilket också var Mannheimers underliggande budskap, att skolans förfall inte var resultatet av urspårade flumpedagogiska reformer. Utan felet var att skolan återspeglade ett hårt kapitalistiskt klassamhälle, som knäckte eleverna genom att hänsynslöst sortera ut dem enligt titeln på Peter Tillbergs berömda målning Blir du lönsam, lille vän? (1972).

Klimatet omöjliggjorde ett tillnyktrat fokus på betyg, prov och disciplin. Sånt förblev reaktionärt. Istället seglade politiken välmenande naivt vidare på samma ödesdigra kurs och vi fick en högerminister som satte sitt namn under Lgr 80. Ridå!

Efter upplevelsen av Lära för livet önskade jag mig intensivt tillbaka till det gamla hederliga läroverk som Ingmar Bergman gisslade i filmen Hets (1944).

Stig Järrels demoniska Caligula någon timme på latinlektionerna skulle lekande lätt varit värt priset mot alternativet att gå hela dagar i Mannheimers kaosartade ruin till 70-talsskola. I jämförelse tycks mig Bergmans katederplugg som ett välartat himmelrike.

Jag avundas inte vår nuvarande skolminister Jan Björklunds tunga uppgift att städa ut det sega arvet av senare decenniers destruktiva vänsterradikala skolideologi. Hans förslag om comeback för betyg i ordning och uppförande är ingen mirakelkur, men väl ett steg i rätt riktning som det fortfarande ser ut.

Viktigast enskilda faktor är dock en pånyttfödd lärarkår som tänder och inspirerar eleverna att prestera, söka kunskap och upptäcka glädjen i studierna. Ungefär som John Keating, suveränt spelad av Robin Williams (RIP!), gör i filmen Döda poeters sällskap.

Att sätta honom i Bergmans läroverk borde väl vara den ultimata modellen för svensk skola. En utopi? Herregud, lyckas vi bara komma en bit på vägen vore det en underbar uppryckning

Lämna en kommentar

Filed under Film, Folkpartiet, Kultur, Moderaterna, Skola och utbildning, TV

Nolltolerans mot demokratins fiender!

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Fyra förstörda däck. Ett inristat kryss i lacken över partisymbolen. Vänsterpartiet i Östergötland hade nyligen införskaffat en kampanjbil att använda i valrörelsen. I går upptäcktes att den inte gick att använda.

Vandaliseringen ägde rum när bilen stod parkerad vid Vänsterpartiets lokaler i Norrköping. Vandalisering förresten, det är förstås mer än så.

Det är ett politiskt attentat. Inte bara mot Vänsterpartiet, utan även mot den demokratiska processen. Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på grundläggande spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Givetvis komplett förkastligt, oavsett vilket parti det gäller.

Vänsterpartiets distriktsordförande i Östergötland, riksdagskandidaten och Norrköpingspolitikern Linda Snecker vittnar därtill om upprepade hot och sexistiska sms som hon drabbats av.

Sånt är tyvärr inte ovanligt. Enligt Brottsförebyggande rådets stora undersökning från i våras har var femte (!) förtroendevald i Sverige utsatts för hot eller trakasserier på grund av sitt politiska engagemang. Kvinnor pressas hårdare än män.

Men blott 17 procent av alla incidenter polisanmäls. En anledning är att många politiker intar den uppgivna hållningen att obehagligheter, förföljelser och pöbelaktiga påhopp är något man måste räkna med, att det på ett sorts groteskt vis skulle ingå i uppdraget. Sorgligt.

Ingen människa som axlar politiskt ansvar i våra offentligt beslutande församlingar ska behöva acceptera attacker från mobben. Den har ingen plats i ett öppet, fritt och civiliserat samhälle. Andras åsikter må man ogilla, ja hata och avsky. Men det är debatt, argument och personlig respekt meningsmotståndare emellan som gäller. Gatans parlament á la Weimarrepubliken visar bara vägen ner i mörkret.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) har föreslagit straffskärpning mot politiskt motiverad kriminalitet och att en särskild lagparagraf införs som stärker skyddet för förtroendevalda.

Det som hänt Linda Snecker och Vänsterpartiet i Östergötland är ytterligare ett tråkigt bevis på att Ohlsson har rätt. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och dess representanter måste få veta att det kostar. Dyrt.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Demokrati, Folkpartiet, Lag och rättsväsende, Norrköping, Vänsterpartiet

Folkpartiets dilemman

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

Den inrikespolitiska sommarstiltjen efter Almedalen ger nu vika så smått när partierna börjar komma ur startblocken inför valrörelsens sista avgörande veckor.

Det märks inte minst i centrala Linköping, där Folkpartiet dessa dagar köpt sig utrymme på affischtavlorna för sina två huvudbudskap. ”Rösta för skolan” är det ena. Vilket då skulle vara att välja Folkpartiet, givetvis.

Men den uppmaningen har inte längre samma fräschör som förr. En rimlig invändning är ju att FP redan fått åtta år i regeringen till att genomdriva sin högprofilerade skolpolitik. Med klent resultat. Trots ett energiskt reformarbete av Jan Björklund och ökade resurser till utbildningsväsendet skymtar ännu inget ljus i tunneln. Vilket förstås är ett pedagogiskt problem att förklara.

Sanningen är dock att Folkpartiet inte gjort något dåligt jobb gällande skolan. Många satsningar är goda och hedervärda. Men verktygen som står till den politiska sfärens förfogande (vilka i huvudsak är två: regleringar och skattepengar) har svårt att bita på skolkrisens orsaker, som främst tycks ligga på värderingsplanet.

När stora delar av lärarkåren visar tecken på demoralisering, när elevernas flit och disciplin lämnar en hel del övrigt att önska, när många föräldrar flytt ansvaret för barnens studier – vad ska då Jan Björklund göra? Han kan rycka och dra i spakarna på sitt departements kontrollrum.

Effekten blir begränsad, eftersom lösningarna är för svårfångade och i mycket ligger bortom räckvidden för regeringspolitikens maskineri.

Det hindrar emellertid inte folkpartisterna från att försöka styra medborgarnas beteenden på ett annat område. Det andra huvudbudskapet på FP:s affischer i vårt offentliga rum lyder ”Feminism utan socialism”. En oblyg vädjan till oss att se FP som alternativet till Gudrun Schyman, vars skapelse Feministiskt initiativ fått ett betydande genomslag i media och opinion. Här är något hett och fräscht att exploatera i motsats till den slitna skolfrågan.

Både i Almedalen, och under den gångna helgens sommartal i Göteborg, ägnade Björklund stort utrymme åt att framställa FP som borgerlighetens svar på de schymanska locktonerna. FP har förvisso ett historiskt arv att falla tillbaka på inom jämställdhetspolitiken (kamp för kvinnlig rösträtt exempelvis).

Men partiet tyngs också av en från liberala utgångspunkter besvärande fallenhet för social ingenjörskonst, där man inte skyr att använda statsdirigerande ingrepp i syfte att ”korrigera” människors privatliv i mer ideologisk önskvärd riktning.

En och sedan två pappamånader i föräldraförsäkringen duger inte längre för FP. Ytterligare en tredje månad för att uppfostra Sveriges familjer krävs av Björklund. Därtill med en fördubblad ”jämställdhetsbonus” på skattebetalarnas bekostnad. Och i bakgrunden vilar hotet om lagstiftad tvångskvotering av börsbolagens styrelser, ett solklart övergrepp på näringsfriheten och äganderätten.

”Feminism utan socialism”? Blåklinten har vissa röda nyanser ändå. Den bristande respekt som FP har för politikens gränser, parat med den illa dolda opportunismen att haka på Schymans framgångsvåg, skämmer onekligen partiets jämställdhetsoffensiv. Även om utfallet i praktisk politik antagligen inte blir mycket bättre än inom skolan.

Människosläktet är, på gott och ont, inte så lättstyrt trots allt.

Folkpartiet

Lämna en kommentar

Filed under Förmynderi, Folkpartiet, Jämställdhet, Skola

Förfranska Sverige

Corren.Skrivit i Corren 19/3:

Visst är det härlig kulturupplevelse att åka runt på landsbygden i andra länder som Frankrike, Italien och Spanien. Man kan besöka vackra vingårdar, få tillfälle att bekanta sig med den lokala producenten, upptäcka nya smaker och kanske köpa med sig en flaska eller två.

Det är sånt som ger livet en extra krydda. Varför kan vi inte njuta samma nöjen i Sverige? Därför att våra politiker sedan länge har förbjudit det. Därmed gör de inte bara tillvaron gråare för folk i allmänhet.

Förbudet bidrar också till att förstöra den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter och försörjningsvillkor. En potentiellt intressant marknadsnisch är bannlyst, vilket utgör ett sabotage mot besöksnäringens konkurrenskraft och lantbruksföretagarnas chanser att diversifiera sina verksamheter.

Detta vill jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ändra på. Nyligen föreslog han att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska tillåtas på försök i tre län. Frågan har varit aktuell tidigare i regeringen, men då stupat på Kristdemokraternas och Folkpartiets vägran.

Tyvärr tyder inget på att motståndet luckrats upp. Envist som synden försvarar dessa regleringsivriga förbudsmoralister Systembolagets försäljningsmonopol, en otidsenlig kvarleva från den lutheranska socialstatens tristaste förmyndarperiod. Vin från gårdar ska endast få säljas genom Systembolagets butiker, punkt!

Det har både det ansvariga statsrådet Maria Larsson (KD) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) otaliga gånger slagit fast i debatten. Folkhälsoskäl brukar de ständigt hänvisa till.

Att just Hamilton är så ivrig att försvara monopolet i ur och skur har naturligtvis ingenting att göra med att han personligen sitter i Systembolagets styrelse, ett uppdrag som årligen ger honom ett arvode på 100 000 kronor i plånboken… Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Men principiellt mest stötande i hela historien är förstås att den politiska eliten fortfarande inte anser att vuxna människor i Sverige är mogna att ta ansvar för sina egna handlingar.

Om missbrukshotet är så överhängande att till och med gårdsförsäljning i glesbygd skulle vara en högriskfaktor, kan man fråga sig varför partierna varken försökt hindra den generösa privatimporten av alkohol från övriga EU eller pläderat för ett skyndsamt återinförande av motboken.

Det är förvånande och en besvikelse att Systembolaget ännu består efter dryga sju år med en borgerlig regering, menade riksdagsledamoten Sedat Dogru (M) i söndagens SvD. Så sant. Det statliga försäljningsmonopolet är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige.

Att denna gamla pekpinnesocialistiska rest från förra seklet medverkar till att försvåra företagandet på landsbygden hedrar knappast heller Alliansen. Med ett avskaffat statsmonopol kan gårdsförsäljningen släppas fri, de utsatta lanthandlarna kan stärka sin marknadsposition genom att erbjuda starkvaror direkt från butikshyllorna och förutsättningarna förbättras för att hela landet ska kunna leva.

Sverige blir lite mer likt en attraktiv kulturnation som Frankrike. Det vore väl trevligt?

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Ekonomi, EU, Folkpartiet, Frankrike, Kristdemokraterna, Mat och dryck, Näringsliv

Tillgänglighetens pris

Skrivit i Corren 10/3:Corren.

Varje dag en hinderbana? Nej! Personer med funktionsnedsättningar ska självfallet ges rättvisa möjligheter att delta i samhällslivet.

Nyligen presenterade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ett lagförslag som förklarar bristande tillgänglighet som diskriminering, vilket handikapprörelsen längre krävt.

Drabbade kan utverka skadestånd i domstol av ansvarig part, samtidigt som lagen är tänkt att påskynda och utöka tillgänglighetsanpassningen av kollektivtrafik, offentliga samlingslokaler, butiker, bostäder, etc.

Syftet är oantastligt. Dock har sociala rättighetslagar baksidan att de kan bli så starkt kostnadsdrivande, att sedvanlig avvägning mellan skälighet och ekonomisk rimlighet riskerar att upplösas.

Enligt Statskontorets beräkningar på utredningen som föregick Ullenhags lagförslag, skulle ett förbud mot bristande tillgänglighet gå loss på drygt 200 miljarder kronor (!) under en tjugoårsperiod.

Men värdet som större frihet och självständighet betyder för de funktionsnedsatta då? En knivig balansgång, som regeringen försökt hantera genom att bland annat undanta företag med färre än 10 anställda från diskrimineringsförbudet.

Vilket i sin tur väckt ilska och besvikelse hos handikapprörelsen. DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, menar: ”i klartext innebär detta att den vardagsdiskriminering som våra medlemmar utsätts för även fortsättningsvis kan utgöra ett stort problem när till exempel flertalet caféer och restauranger inte träffas av den nya lagstiftningens kriterier”.

Men varför förutsätta att statlig inblandning ständigt är den vettigaste lösningen? Det kan tvärtom leda till svåröverskådliga konsekvenser som inte gynnar någon i långa loppet.

Att belasta näringsidkare med ytterligare politiskt beslutade regelbördor, lär knappast göra underverk för företagsamheten i landet. Vem blir gladare av det? Funktionsnedsatta är också kunder, det är ingen skillnad på deras pengar och alla andras.

Påverkan via marknad och civilsamhälle kan inte sällan ge smidigare och beständigare resultat än att dra in regering, riksdag och domstolar i ekvationen.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Näringsliv, Socialpolitik

Varning för Folkpartiet

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

Internationella kvinnodagen stundar och vilken fråga tycker då Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) är mest angelägen att lyfta fram?

Svaret fick vi i gårdagens Corren, där hon med anledning av 8 mars skrivit en debattartikel med sina folkpartikamrater Carl B Hamilton (ekonomisk-politisk talesperson) och Karin Granbom Ellison (riksdagsledamot från Östergötland). FP-trion brände av allt krut på att angripa näringslivet.

Det största jämställdhetsproblemet vi tydligen brottas med i Sverige verkar nämligen vara könsbalansen i företagens styrelserum. Fler höga klackar måste det bli!

Är det inte märkligt hur politiker från höger till vänster så varmt och innerligt ömmar för ett redan tämligen privilegierat samhällsskikt? Kreti och pleti, kvinnor som män, kan ju knappast ens drömma om chansen att rekryteras till de högsta bolagstopparna.

Ändå läggs massor av politisk energi på att agitera för den övre medelklassens karriärmöjligheter. Frågan har rent av blivit flaggskeppet i den svenska jämställdhetsdebatten. Proportioner, någon?

Maria Arnholm och hennes FP-lierade viftar till och med det skarpaste vapen de har i sin politikerarsenal: den offentliga tvångsmakten som ytterst vilar på statens våldsmonopol.

”Utan snara förbättringar och tydliga åtaganden om ökad kvinnorepresentation i bolagens styrelser blir det svårt att avvisa förslag om ny lagstiftning. Vi hoppas vi slipper lägga tvingande lagförslag till riksdagen, men vi tvekar inte om det till sist skulle krävas”, förkunnar Arnholm & Co hotfullt som vore de statsfeminismens motsvarighet till Jimmy Hoffas Teamsters.

Därmed borde dessa ”liberaler” vara diskvalificerade från fortsatt maktutövning. De är helt uppenbart inte främmande för att begå övergrepp både på näringsfriheten som äganderätten, två fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Politiker ska hålla sig till sin egen sfär. Om det så är 100 procent män eller 100 procent kvinnor i privata företags styrelser, so what? Det är bolagens sak att bestämma. Aldrig Folkpartiets!

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Jämställdhet, Näringsliv