Category Archives: Folkpartiet

Spännande koalition

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.

Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.

Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.

Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.

Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.

De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?

Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.

Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.

Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?

Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.

Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?

Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?

Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Folkpartiet, Kommunalpolitik, Linköping, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Tennis, Trafik och kommunikationer

Sverige i ett nötskal

Folkpartiet

Lämna en kommentar

oktober 15, 2014 · 12:13 f m

Hot utan grund

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Nyligen menade förra statsrådet Birgitta Ohlsson att Folkpartiets feministiska kamp lidit skada av valet. Kvinnorepresentationen i FP:s decimerade riksdagsgrupp rasade till en fjärdedel. Något som Ohlsson hävdade ”aldrig är acceptabelt för ett liberalt riksdagsparti, där många av oss har börjat hota näringslivet med framtida kvotering”.

Ohlssonliberalerna kan trösta sig med att de ändå vunnit en seger. Deras hot mot näringslivet har ju nu blivit regeringspolitik. De rödgröna kräver minst 40 procent kvinnor i bolagsstyrelserna år 2016, annars gör regeringen våld på äganderätten och näringsfriheten genom lagstiftad tvångskvotering.

Men i en ny Timbrorapport visas att den påstådda kvinnodiskrimineringen i näringslivet är en myt. Med utgångspunkt från ålder, relevant examina och yrkeserfarenhet är inte kvinnor missgynnade i förhållande till motsvarande kompetensprofiler bland männen.

I takt med att allt fler kvinnor gör samma utbildnings- och karriärresa, kommer de sannolikt att dominera börsbolagens styrelser runt 2030. Ohlsson och hennes politikerkompisar kan sluta hota. Marknaden fixar feminismen utan kvoteringssocialism.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Jämställdhet, Näringsliv, Socialism

Allians för tillväxt!

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig.

Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.

Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt.

Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner.

Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.

Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre.

Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.

Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare.

Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.

Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute!

Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället!

Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen.

Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Folkpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Lära för livet med Keating i Bergmans plugg

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Socialdemokraterna tvingades avgå. Sverige fick en borgerlig regering. Äntligen slut med flummiga skolexperiment! ”Efter år av välmenande trams och ständigt sjunkande kunskapsnivå skulle vi nu kunna se fram emot en verklig uppryckning.” Stämningsläget efter 2006 års val?

Kunde varit. Men citatet handlar om maktskiftet prick 30 år tidigare, när Fälldins borgerliga trepartiregering tog över ansvaret för Sverige och utbildningspolitiken. Orden är hämtade ur en minnesbok om Britt Mogård, moderat skolminister 1979-81.

Hon signerade Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolan med undantag för årskurs 8 och 9. Så gick det med den uppryckningen. Tragiskt.

Jag såg nyligen Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet igen, ett lika fascinerande som förskräckande tidsdokument anno 1977. I fiktionens form skildrar Mannheimer en niondeklass sista termin innan examen. Miljön är präglad av bråk, stök, uppgivenhet och bristande framtidstro.

Eleverna är alienerade och understimulerade, de flesta saknar mål och mening med både studierna och tillvaron i övrigt. Några lärare kämpar tappert, men andan av frätande desillusion över hela utbildningssystemet vilar blytung. Mannheimer hade skapat serien utifrån gedigen research i verkligheten.

Svenska folket flockades vid TV-apparaterna och Lära för livet utlöste en stormig debatt om det eländiga tillstånd som skolan hamnat i. Carin Mannheimer belönades med Stora journalistpriset på kuppen, unikt för en dramatiker.

Slutsatsen blev dock, vilket också var Mannheimers underliggande budskap, att skolans förfall inte var resultatet av urspårade flumpedagogiska reformer. Utan felet var att skolan återspeglade ett hårt kapitalistiskt klassamhälle, som knäckte eleverna genom att hänsynslöst sortera ut dem enligt titeln på Peter Tillbergs berömda målning Blir du lönsam, lille vän? (1972).

Klimatet omöjliggjorde ett tillnyktrat fokus på betyg, prov och disciplin. Sånt förblev reaktionärt. Istället seglade politiken välmenande naivt vidare på samma ödesdigra kurs och vi fick en högerminister som satte sitt namn under Lgr 80. Ridå!

Efter upplevelsen av Lära för livet önskade jag mig intensivt tillbaka till det gamla hederliga läroverk som Ingmar Bergman gisslade i filmen Hets (1944).

Stig Järrels demoniska Caligula någon timme på latinlektionerna skulle lekande lätt varit värt priset mot alternativet att gå hela dagar i Mannheimers kaosartade ruin till 70-talsskola. I jämförelse tycks mig Bergmans katederplugg som ett välartat himmelrike.

Jag avundas inte vår nuvarande skolminister Jan Björklunds tunga uppgift att städa ut det sega arvet av senare decenniers destruktiva vänsterradikala skolideologi. Hans förslag om comeback för betyg i ordning och uppförande är ingen mirakelkur, men väl ett steg i rätt riktning som det fortfarande ser ut.

Viktigast enskilda faktor är dock en pånyttfödd lärarkår som tänder och inspirerar eleverna att prestera, söka kunskap och upptäcka glädjen i studierna. Ungefär som John Keating, suveränt spelad av Robin Williams (RIP!), gör i filmen Döda poeters sällskap.

Att sätta honom i Bergmans läroverk borde väl vara den ultimata modellen för svensk skola. En utopi? Herregud, lyckas vi bara komma en bit på vägen vore det en underbar uppryckning

Lämna en kommentar

Filed under Film, Folkpartiet, Kultur, Moderaterna, Skola och utbildning, TV

Nolltolerans mot demokratins fiender!

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Fyra förstörda däck. Ett inristat kryss i lacken över partisymbolen. Vänsterpartiet i Östergötland hade nyligen införskaffat en kampanjbil att använda i valrörelsen. I går upptäcktes att den inte gick att använda.

Vandaliseringen ägde rum när bilen stod parkerad vid Vänsterpartiets lokaler i Norrköping. Vandalisering förresten, det är förstås mer än så.

Det är ett politiskt attentat. Inte bara mot Vänsterpartiet, utan även mot den demokratiska processen. Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på grundläggande spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Givetvis komplett förkastligt, oavsett vilket parti det gäller.

Vänsterpartiets distriktsordförande i Östergötland, riksdagskandidaten och Norrköpingspolitikern Linda Snecker vittnar därtill om upprepade hot och sexistiska sms som hon drabbats av.

Sånt är tyvärr inte ovanligt. Enligt Brottsförebyggande rådets stora undersökning från i våras har var femte (!) förtroendevald i Sverige utsatts för hot eller trakasserier på grund av sitt politiska engagemang. Kvinnor pressas hårdare än män.

Men blott 17 procent av alla incidenter polisanmäls. En anledning är att många politiker intar den uppgivna hållningen att obehagligheter, förföljelser och pöbelaktiga påhopp är något man måste räkna med, att det på ett sorts groteskt vis skulle ingå i uppdraget. Sorgligt.

Ingen människa som axlar politiskt ansvar i våra offentligt beslutande församlingar ska behöva acceptera attacker från mobben. Den har ingen plats i ett öppet, fritt och civiliserat samhälle. Andras åsikter må man ogilla, ja hata och avsky. Men det är debatt, argument och personlig respekt meningsmotståndare emellan som gäller. Gatans parlament á la Weimarrepubliken visar bara vägen ner i mörkret.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) har föreslagit straffskärpning mot politiskt motiverad kriminalitet och att en särskild lagparagraf införs som stärker skyddet för förtroendevalda.

Det som hänt Linda Snecker och Vänsterpartiet i Östergötland är ytterligare ett tråkigt bevis på att Ohlsson har rätt. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och dess representanter måste få veta att det kostar. Dyrt.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Demokrati, Folkpartiet, Lag och rättsväsende, Norrköping, Vänsterpartiet

Folkpartiets dilemman

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

Den inrikespolitiska sommarstiltjen efter Almedalen ger nu vika så smått när partierna börjar komma ur startblocken inför valrörelsens sista avgörande veckor.

Det märks inte minst i centrala Linköping, där Folkpartiet dessa dagar köpt sig utrymme på affischtavlorna för sina två huvudbudskap. ”Rösta för skolan” är det ena. Vilket då skulle vara att välja Folkpartiet, givetvis.

Men den uppmaningen har inte längre samma fräschör som förr. En rimlig invändning är ju att FP redan fått åtta år i regeringen till att genomdriva sin högprofilerade skolpolitik. Med klent resultat. Trots ett energiskt reformarbete av Jan Björklund och ökade resurser till utbildningsväsendet skymtar ännu inget ljus i tunneln. Vilket förstås är ett pedagogiskt problem att förklara.

Sanningen är dock att Folkpartiet inte gjort något dåligt jobb gällande skolan. Många satsningar är goda och hedervärda. Men verktygen som står till den politiska sfärens förfogande (vilka i huvudsak är två: regleringar och skattepengar) har svårt att bita på skolkrisens orsaker, som främst tycks ligga på värderingsplanet.

När stora delar av lärarkåren visar tecken på demoralisering, när elevernas flit och disciplin lämnar en hel del övrigt att önska, när många föräldrar flytt ansvaret för barnens studier – vad ska då Jan Björklund göra? Han kan rycka och dra i spakarna på sitt departements kontrollrum.

Effekten blir begränsad, eftersom lösningarna är för svårfångade och i mycket ligger bortom räckvidden för regeringspolitikens maskineri.

Det hindrar emellertid inte folkpartisterna från att försöka styra medborgarnas beteenden på ett annat område. Det andra huvudbudskapet på FP:s affischer i vårt offentliga rum lyder ”Feminism utan socialism”. En oblyg vädjan till oss att se FP som alternativet till Gudrun Schyman, vars skapelse Feministiskt initiativ fått ett betydande genomslag i media och opinion. Här är något hett och fräscht att exploatera i motsats till den slitna skolfrågan.

Både i Almedalen, och under den gångna helgens sommartal i Göteborg, ägnade Björklund stort utrymme åt att framställa FP som borgerlighetens svar på de schymanska locktonerna. FP har förvisso ett historiskt arv att falla tillbaka på inom jämställdhetspolitiken (kamp för kvinnlig rösträtt exempelvis).

Men partiet tyngs också av en från liberala utgångspunkter besvärande fallenhet för social ingenjörskonst, där man inte skyr att använda statsdirigerande ingrepp i syfte att ”korrigera” människors privatliv i mer ideologisk önskvärd riktning.

En och sedan två pappamånader i föräldraförsäkringen duger inte längre för FP. Ytterligare en tredje månad för att uppfostra Sveriges familjer krävs av Björklund. Därtill med en fördubblad ”jämställdhetsbonus” på skattebetalarnas bekostnad. Och i bakgrunden vilar hotet om lagstiftad tvångskvotering av börsbolagens styrelser, ett solklart övergrepp på näringsfriheten och äganderätten.

”Feminism utan socialism”? Blåklinten har vissa röda nyanser ändå. Den bristande respekt som FP har för politikens gränser, parat med den illa dolda opportunismen att haka på Schymans framgångsvåg, skämmer onekligen partiets jämställdhetsoffensiv. Även om utfallet i praktisk politik antagligen inte blir mycket bättre än inom skolan.

Människosläktet är, på gott och ont, inte så lättstyrt trots allt.

Folkpartiet

Lämna en kommentar

Filed under Förmynderi, Folkpartiet, Jämställdhet, Skola