Kategoriarkiv: Folkpartiet

Förfranska Sverige

Corren.Skrivit i Corren 19/3:

Visst är det härlig kulturupplevelse att åka runt på landsbygden i andra länder som Frankrike, Italien och Spanien. Man kan besöka vackra vingårdar, få tillfälle att bekanta sig med den lokala producenten, upptäcka nya smaker och kanske köpa med sig en flaska eller två.

Det är sånt som ger livet en extra krydda. Varför kan vi inte njuta samma nöjen i Sverige? Därför att våra politiker sedan länge har förbjudit det. Därmed gör de inte bara tillvaron gråare för folk i allmänhet.

Förbudet bidrar också till att förstöra den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter och försörjningsvillkor. En potentiellt intressant marknadsnisch är bannlyst, vilket utgör ett sabotage mot besöksnäringens konkurrenskraft och lantbruksföretagarnas chanser att diversifiera sina verksamheter.

Detta vill jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ändra på. Nyligen föreslog han att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska tillåtas på försök i tre län. Frågan har varit aktuell tidigare i regeringen, men då stupat på Kristdemokraternas och Folkpartiets vägran.

Tyvärr tyder inget på att motståndet luckrats upp. Envist som synden försvarar dessa regleringsivriga förbudsmoralister Systembolagets försäljningsmonopol, en otidsenlig kvarleva från den lutheranska socialstatens tristaste förmyndarperiod. Vin från gårdar ska endast få säljas genom Systembolagets butiker, punkt!

Det har både det ansvariga statsrådet Maria Larsson (KD) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) otaliga gånger slagit fast i debatten. Folkhälsoskäl brukar de ständigt hänvisa till.

Att just Hamilton är så ivrig att försvara monopolet i ur och skur har naturligtvis ingenting att göra med att han personligen sitter i Systembolagets styrelse, ett uppdrag som årligen ger honom ett arvode på 100 000 kronor i plånboken… Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Men principiellt mest stötande i hela historien är förstås att den politiska eliten fortfarande inte anser att vuxna människor i Sverige är mogna att ta ansvar för sina egna handlingar.

Om missbrukshotet är så överhängande att till och med gårdsförsäljning i glesbygd skulle vara en högriskfaktor, kan man fråga sig varför partierna varken försökt hindra den generösa privatimporten av alkohol från övriga EU eller pläderat för ett skyndsamt återinförande av motboken.

Det är förvånande och en besvikelse att Systembolaget ännu består efter dryga sju år med en borgerlig regering, menade riksdagsledamoten Sedat Dogru (M) i söndagens SvD. Så sant. Det statliga försäljningsmonopolet är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige.

Att denna gamla pekpinnesocialistiska rest från förra seklet medverkar till att försvåra företagandet på landsbygden hedrar knappast heller Alliansen. Med ett avskaffat statsmonopol kan gårdsförsäljningen släppas fri, de utsatta lanthandlarna kan stärka sin marknadsposition genom att erbjuda starkvaror direkt från butikshyllorna och förutsättningarna förbättras för att hela landet ska kunna leva.

Sverige blir lite mer likt en attraktiv kulturnation som Frankrike. Det vore väl trevligt?

Lämna en kommentar

Under Centern, Ekonomi, EU, Folkpartiet, Frankrike, Kristdemokraterna, Mat och dryck, Näringsliv

Tillgänglighetens pris

Skrivit i Corren 10/3:Corren.

Varje dag en hinderbana? Nej! Personer med funktionsnedsättningar ska självfallet ges rättvisa möjligheter att delta i samhällslivet.

Nyligen presenterade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ett lagförslag som förklarar bristande tillgänglighet som diskriminering, vilket handikapprörelsen längre krävt.

Drabbade kan utverka skadestånd i domstol av ansvarig part, samtidigt som lagen är tänkt att påskynda och utöka tillgänglighetsanpassningen av kollektivtrafik, offentliga samlingslokaler, butiker, bostäder, etc.

Syftet är oantastligt. Dock har sociala rättighetslagar baksidan att de kan bli så starkt kostnadsdrivande, att sedvanlig avvägning mellan skälighet och ekonomisk rimlighet riskerar att upplösas.

Enligt Statskontorets beräkningar på utredningen som föregick Ullenhags lagförslag, skulle ett förbud mot bristande tillgänglighet gå loss på drygt 200 miljarder kronor (!) under en tjugoårsperiod.

Men värdet som större frihet och självständighet betyder för de funktionsnedsatta då? En knivig balansgång, som regeringen försökt hantera genom att bland annat undanta företag med färre än 10 anställda från diskrimineringsförbudet.

Vilket i sin tur väckt ilska och besvikelse hos handikapprörelsen. DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, menar: ”i klartext innebär detta att den vardagsdiskriminering som våra medlemmar utsätts för även fortsättningsvis kan utgöra ett stort problem när till exempel flertalet caféer och restauranger inte träffas av den nya lagstiftningens kriterier”.

Men varför förutsätta att statlig inblandning ständigt är den vettigaste lösningen? Det kan tvärtom leda till svåröverskådliga konsekvenser som inte gynnar någon i långa loppet.

Att belasta näringsidkare med ytterligare politiskt beslutade regelbördor, lär knappast göra underverk för företagsamheten i landet. Vem blir gladare av det? Funktionsnedsatta är också kunder, det är ingen skillnad på deras pengar och alla andras.

Påverkan via marknad och civilsamhälle kan inte sällan ge smidigare och beständigare resultat än att dra in regering, riksdag och domstolar i ekvationen.

Lämna en kommentar

Under Folkpartiet, Näringsliv, Socialpolitik

Varning för Folkpartiet

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

Internationella kvinnodagen stundar och vilken fråga tycker då Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) är mest angelägen att lyfta fram?

Svaret fick vi i gårdagens Corren, där hon med anledning av 8 mars skrivit en debattartikel med sina folkpartikamrater Carl B Hamilton (ekonomisk-politisk talesperson) och Karin Granbom Ellison (riksdagsledamot från Östergötland). FP-trion brände av allt krut på att angripa näringslivet.

Det största jämställdhetsproblemet vi tydligen brottas med i Sverige verkar nämligen vara könsbalansen i företagens styrelserum. Fler höga klackar måste det bli!

Är det inte märkligt hur politiker från höger till vänster så varmt och innerligt ömmar för ett redan tämligen privilegierat samhällsskikt? Kreti och pleti, kvinnor som män, kan ju knappast ens drömma om chansen att rekryteras till de högsta bolagstopparna.

Ändå läggs massor av politisk energi på att agitera för den övre medelklassens karriärmöjligheter. Frågan har rent av blivit flaggskeppet i den svenska jämställdhetsdebatten. Proportioner, någon?

Maria Arnholm och hennes FP-lierade viftar till och med det skarpaste vapen de har i sin politikerarsenal: den offentliga tvångsmakten som ytterst vilar på statens våldsmonopol.

”Utan snara förbättringar och tydliga åtaganden om ökad kvinnorepresentation i bolagens styrelser blir det svårt att avvisa förslag om ny lagstiftning. Vi hoppas vi slipper lägga tvingande lagförslag till riksdagen, men vi tvekar inte om det till sist skulle krävas”, förkunnar Arnholm & Co hotfullt som vore de statsfeminismens motsvarighet till Jimmy Hoffas Teamsters.

Därmed borde dessa ”liberaler” vara diskvalificerade från fortsatt maktutövning. De är helt uppenbart inte främmande för att begå övergrepp både på näringsfriheten som äganderätten, två fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Politiker ska hålla sig till sin egen sfär. Om det så är 100 procent män eller 100 procent kvinnor i privata företags styrelser, so what? Det är bolagens sak att bestämma. Aldrig Folkpartiets!

Lämna en kommentar

Under Folkpartiet, Jämställdhet, Näringsliv

Satir ur verkligheten

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?

1 kommentar

Under Borgerligheten, Byråkrati, Demokrati, Ekonomi, Folkpartiet, Liberalism, Politisk kultur, Skatter

Spara för frihet och trygghet

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Julen kom surt efter för många av oss. Fler än var fjärde svensk lånade för att ha råd till julklappar. Totalt beräknas denna konsumtionsskuld uppgå till 3,5 miljarder kronor.

Nu ångrar sig många och är bekymrade för om de kan betala tillbaka pengarna. Detta enligt en undersökning från lånerådgivningsföretaget Advisa (se Corren 24/1). Ja, den som är satt i skuld är icke fri. Som Göran Persson så bevingat uttryckt det.

Bättre vore förstås om fler hörsammat hans företrädare på finansministerposten, Anne Wibble (FP). Hon ansåg ju att vi skulle låna mindre och istället sträva mot att ha en årslön på banken. När hon lanserade förslaget i 90-talets början blev reaktionen ett ramaskri.

”Det kom att uppfattas som en sorts moralism, att alla redan borde ha ordnat en årslön på banken. Men det var ju inte avsikten. Tanken var att vi i Sverige borde få system som ger alla möjlighet att bygga upp en årslön på banken. Uttalandet både missuppfattades och utnyttjades i hög grad av våra politiska motståndare”, säger Olle Wästberg som var Wibbles statssekreterare i Bildtregeringen 1991-93.

I en mycket läsvärd intervju på bloggen Balansakten berättar han om bakgrunden till de kritiserade orden om årslönen. Sverige upplevde en lånefest utan dess like på 80-talet. Sparkvoten, alltså hur mycket av hushållens disponibla inkomst som sparas, sjönk från 7,2 procent 1980 till att nå minusnivåer 1986-90.

Borgerligheten ville vända den osunda utvecklingen och ge incitament till ökat sparande. ”Dels eftersom det skapar ett mer diversifierat samhälle med mindre statlig makt, dels att det lägger grunden för större personlig frihet för människor”, förklarar Olle Wästberg.

Dessvärre fullföljdes aldrig Bildtregeringens intentioner. Numera beräknas sparkvoten snart falla till fjuttiga 2 procent och när hörde ni Alliansen tala allvar om sparande sist? Precis som Socialdemokraterna föredrar Reinfeldtregeringen att fokusera på den offentliga välfärden och bry sig mindre om den enskildes möjligheter att stå på egna ben.

Men att lita på staten är nog inte alltid att rekommendera. Symptomatiskt är Nordeas årliga ”Trygghetsindex”. Enligt denna undersökning oroar sig 35 procent av svenskarna för pensionen och 32 procent för nedskärningar av socialförsäkringarna. En årslön på banken (minst) hade fått oss alla att sova godare om natten.

En normalinkomsttagare har det dock inte lätt att spara ihop till någon rejälare frihetsbuffert. Skattetrycket är fortfarande skyhögt, marginalskatterna är rent av brutala. De generösa ränteavdragen uppmuntrar snarare hård skuldsättning.

Olle Wästberg tror att en förändring blir politiskt möjlig först när insikten om sparandets betydelse växer underifrån: ”Vi är i någon mån tillbaka på 1950-talet på så sätt att en rimlig pension kommer att kräva ett ökat enskilt sparande. Det kan öka viljan att spara generellt”.

Men det hade sannerligen inte skadat om Alliansen i Anne Wibbles anda försökt uppmuntra den viljan lite mer.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Ekonomi, Folkpartiet, Skatter, Socialdemokraterna

Gläns över sjö och skola

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En undanmanöver för att ta bort fokus från fiaskot i Pisa-mätningen? Misstanken ligger nära till hands. Expressens liberala ledarskribent Ann-Charlotte Marteus vädrade den i går.

Liberala jag funderade också instinktivt i de banorna när utbildningsminister Jan Björklund gjorde sitt utspel om att möjliggöra skolavslutningar i kyrkan. Regeringen föreslår nu ett förtydligande av skollagen för att undanröja tidigare oklarheter.

Men utredningen som förslaget baseras på, gav Björklund klartecken till redan förra året – långt innan pinsamma Pisa. Han hade då fått nog av den ”tramsiga debatten” i frågan.

En fjäderlätt bagatell i relation till de avsevärt allvarligare problem som svensk skola brottas med, förstås. Traditionernas betydelse ska dock inte underskattas. Många gillar dem, fullt förståeligt.

När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminernas final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sen var det bra med det.

Portarna slogs upp, frihetens klocka klämtade, school´s out! Religion har aldrig varit min grej. Lockelsen är noll, jag är antagligen född ateist. Trots det tycker jag skolavslutningarna i kyrkan var en fin ritual, en markering av högtidlighet som gav relief åt jul- och sommarlovens förväntningar.

Skolan ska vara icke-konfessionell, det är rätt. Men vi måste väl inte bli några fyrkantigt, oflexibla paragrafryttare för det. De föräldrar och barn som av någon anledning inte tål att stämma upp Gläns över sjö och strand i en kyrkolokal kan ju avstå och ta en promenad istället.

För övrigt kommer ingen elev ändå att tvingas till några kristna böner eller svära trohet mot Gud. Kan vi avsluta denna debatt nu?

Lämna en kommentar

Under Folkpartiet, Kristenhet, Kultur, Skola och utbildning

Vilken skolmedicin?

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Mindre klasser, fler lärare. Det kräver Socialdemokraterna som botemedel mot skolkrisen. Partiets utbildningspolitiske talesman Ibrahim Baylan upprepade budskapet när han besökte Linköping i måndags.

Det finns dock skäl att tvivla på denna patentmedicin. Klasstorlekens betydelse för goda studieresultat är generellt sett svag, enligt många forskningsstudier. Och fler lärare? Den svenska lärar- och personaltätheten är från förskola till gymnasium högre nu än vid sekelskiftet, ändå presterar eleverna sämre.

I Linköping har Baylans lokala partikamrater motionerat om att gymnasieskolornas yrkes- och studieförberedande program måste blandas. Exempelvis är det fel att profilera Anders Ljungstedts gymnasium med enbart praktiska utbildningar.

Det ökar segregationen och leder till snedvriden könsbalans, hävdar S. Alliansen har avslagit motionen. Antagligen med rätta, ty om huvudsyftet är stimulera elevernas kunskapsinhämtning förefaller S-förslaget mest vara ett kosmetiskt slag i luften.

Jämför med Tyskland. Där delas eleverna upp redan i femte klass efter intellektuell förmåga och intresse för en längre eller kortare utbildning (9 respektive 12 år). Det kan man kalla nivågruppering eller medveten uppmuntrad segregering, beroende på ideologisk smak.

Men som Correnkrönikören Stefan Fölster skrev i SvD igår inverkar det ingalunda negativt på Tysklands resultat i Pisa-mätningarna. Tvärtom har Tyskland, medan Sverige bara rasat, kontinuerligt klättrat sedan landets bottennotering år 2000.

Och det är de svagaste elevernas prestationer som förbättrats mest, påpekar Fölster. Detta även utan FP-idéer som lärarlegitimationer och förstatligande av skolan. Tyskarna har nämligen systematiskt fokuserat på att lösa sin skolkris utifrån faktabaserad forskning och noggrann utvärdering av insatserna. Vore det inte hög tid att pröva det här också?

Lämna en kommentar

Under Folkpartiet, Linköping, Skola och utbildning, Socialdemokraterna, Tyskland

Kollektivavtalens förbannelse

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.

Lämna en kommentar

Under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, EU, Fackligt, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Hyckleribolaget

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

Sugen på öl, vin och sprit i novembermörkret? Men du orkar inte gå ut? Inga problem! Sätt dig vid datorn och beställ från Systembolagets sajt. Upp till 96 flaskor på ett bräde kan du få bekvämt levererade till din dörr.

Denna generösa service är ännu en försöksverksamhet i några områden som Stockholm, Göteborg och Skåne (inte Östergötland, sorry). Men det är nog bara en tidsfråga innan hela svenska folket får möjlighet att klicka hem 96 helrör vodka (eller vad man nu föredrar) från statens handlare i alkoholsvängen.

Fast ve den som på internet beställer en färdigpackad matkasse från City Gross och samtidigt vill ha en flaska vin till middagen. Sådan hemkörning gillar inte Systembolaget och polisanmälde livsmedelskedjan i somras, trots att City Gross försäljningsupplägg (ett samarbete med danska företaget Winefinder) inte stred mot EU:s regelverk. I fredags lade också åklagaren ner fallet.

Systembolagets vd Magdalena Gerger laddar istället om genom krav på att regeringen ändrar lagen för att stoppa City Gross. Annars kan det få ”ödesdigra konsekvenser för folkhälsan”, menar hon. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP), som råkar extraknäcka i Systembolagets styrelse, instämmer med samma motivering.

Beställa vin i samband med matinköp på nätet hotar alltså folkhälsan? Men inte statliga massleveranser av rusdrycker direkt till tröskeln hos folk? Lägg av.

Lämna en kommentar

Under EU, Folkhälsa, Folkpartiet, Näringsliv

Friggeboden i våra hjärtan

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

En glad nyhet! Nästa år kommer frihetsgraden i Sverige att öka med fem kvadratmeter. Det är regeringen som vill ge oss möjlighet att bygga större friggebodar utan tillstånd från myndigheterna.

Igen, faktiskt. 2008 vidgades friggebodens maximala yta från 10 kvadratmeter till 15. Och snart kan vi alltså se fram mot ytterligare utrymme.

Motiveringen från bostadsminister Stefan Attefall (KD) är härligt rakt på sak: ”Det gör livet enklare för vanliga människor. Varje ny kvadratmeter är viktig, men kan man komma upp emot 20 kvadratmeter vore det fantastiskt trevligt” (SR 17/11). Kan det sägas bättre?

Få politiska reformer har varit lika populära i folkdjupet som friggeboden, uppkallad efter Attefalls föregångare Birgit Friggebo (FP). Det var något av Folkpartiets stoltaste stund när hon i slutet av 70-talet drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna.

Nog för att den offentliga apparaten fortfarande kan upplevas kvävande och trög, men minns att det varit mycket värre. För dryga 30 år sedan var det som en tung, blöt yllefilt av statsförmynderi och byråkratiska detaljregleringar vilade över hela samhällsfältet.

”Allstatligheten” (för att låna ett träffande uttryck av den gamle frisinnade FP-profilen Waldemar Svensson) präglade ännu 70-talets Sverige. Inom den politiska sfären fanns en stark tro på det rättfärdiga i ingenjörsmässig styrning, kontroll och intervention på de flesta områden i tillvaron.

Friggeboden blev ett symboliskt trendbrott. När reformen trädde i kraft 1980 fick plötsligt vem som helst, med ett minimum av restriktioner, snickra ihop ett litet kompletterande hus på den egna tomten. Det uppfattades allmänt som väldigt radikalt.

Knappast konstigt. Tidigare hade svenskarna till och med avkrävts myndighetstillstånd för att bygga en vanlig lekstuga! Men det var på håret att det inte blivit något alls. Misstron mot friggeboden var utbredd i remissrundan som föregick regeringsbeslutet. Enskilda svenskar ansågs helt enkelt inte mogna att axla ansvaret.

Enligt etnologen Eva Londos, som studerat invändningarna i remissvaren, uttryckte såväl arkitekter som naturvårdare ”farhågor för en enorm förfulning av bebyggelsen och landskapet genom förmodade plåt- och plywoodskjul”.

Birgit Friggebo höll lyckligtvis fast vid den liberala kursen och fick rikdagen med på noterna. Succén infann sig direkt. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, sa Friggebo senare.

Hur många friggebodar som smällts upp land och rike runt sedan 1980 vet ingen säkert. Men uppskattningsvis finns det i dag långt över en halv miljon stycken. Heder åt Stefan Attefall som för Friggebos liberala frihetsarv vidare.

Sätter han också tänderna i hyresregleringen som skapat den svåra bostadsbristen i Sveriges tillväxtregioner vore det ännu trevligare. Fast han kanske tänker sig att större friggebodar kan lätta på trycket och skapa en ny hyresmarknad åt de bostadssökande?

Lämna en kommentar

Under Folkpartiet, Kristdemokraterna, Liberalism