Ny energi för Sverige

Skrivit i Corren 3/10:

Det var som om ett eko från kärnkraftsalarmismens 70-tal hördes över landet i tisdags. Samtliga svenska reaktorer är livsfarliga. Risken för en svår olycka hänger över oss likt ett mörkt, hotande radioaktivt moln. Kärnkraftverken måste stängas mer eller mindre omedelbart.

För paniklarmandet stod Greenpeace, som lanserade en rapport om säkerhetsläget i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Där härskar rena skräcken. Anläggningarna är gamla, missköta, personalen saknar kompetens, allvarliga incidenter avlöser varandra.

Till råga på allt är inspektörerna från Strålsäkerhetsmyndigheten korrumperad och släpphänt. Det enda som är intressant för kärnkraftsmaffian är att krama ut så mycket ekonomisk profit som möjligt ur reaktorerna innan katastrofen drabbar oss.

De övervintrade aktivisterna i det som återstår av rörelsen Folkkampanjen mot kärnkraft måste känt ett nostalgiskt rus när budskapet från Greenpeace återgavs i medierna. Påminde det inte en smula om 1979 och Harrisburg? Men tiden för forna dagars skrämselpropaganda är trots allt förbi.

Om en notoriskt atomfientlig organisation som Greenpeace hade önskat skapat seriös debatt vore det smartare att undvika den värsta svartmålningen. Ibland kan det vara klokt att tala med mindre bokstäver för att öka trovärdigheten. Nu kunde kritiken bara avskrivas som sedvanligt överdrivet hojtande från smått skogstokiga alternativtomtar.

Faktiskt lite synd. Ty bortom svaveloset har ändå Greenpeace en poäng som förtjänar att diskuteras. De svenska kärnkraftsverken börjar ju falla för ålderstrecket. Hur länge kan vi fortsätta att trimma gamla reaktorer byggda på 70- och 80-talen?

Gränsen för vad som är ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbart nås antagligen inom 10-15 år. Det betyder att slutet för hälften av svensk elproduktion närmar sig. Vad ska vi ersätta all denna energi med om Sverige vill hålla ställningarna som modernt industriland?

Det mest realistiska och rimliga svaret är ny kärnkraft. Lyckligtvis har alliansregeringen kunnat undanröja den politiska surdeg som länge förhindrat forskning, planering och byggnation av nästa generations reaktorer. Dessa är mycket effektivare och säkrare än dagens.

Istället för att enbart utnyttja 0,7 procent av energin i kärnbränslet, ger framtidens reaktorteknik möjlighet till 99 procents förbränning och återvinning. Enligt Jan Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH, innebär det att vi kan köra kärnkraftverk i ytterligare 5000 år utan att behöva gräva upp ett enda gram uran till ur marken. Snacka om förbättrad verkningsgrad!

Men ett nytt svenskt kärnkraftsprogram är en omfattande, komplicerad och tidskrävande investering. Vill vi smidigt klara generationsskiftet måste snart nödvändiga beslut fattas. Ty Greenpeace har åtminstone rätt i detta: att låta ålderstigna reaktorer koka på övertid är ingen bra idé.

En snurrig historia

Skrivit i Corren 14/9:

Tycker du illa om framväxten av stora, snurrande vindkraftverk i landskapsbilden? Vänj dig!

Överallt i Sverige skjuter vindkraftverken upp som gigantiska mekaniska vita svampar ur jorden. Och de kommer bara att bli fler. Många, många fler. Det har regeringen bestämt.

Länge var vindkraften en ytterst marginell energikälla. För ett decennium sedan gav produktionen endast 0,5 terawattimmar (TWh). 2011 var produktionen uppe i 6,1 TWh. Men vänta till 2020. Då ska vindkraften enligt statsmakternas planer ge oss 30 TWh. Det kommer att krävas veritabla skogar av vindsnurror för att nå den siffran.

Ingreppen som detta medför i naturmiljön och kulturlandskapet är dock vanligen mindre populära bland dem som tvingas bo nära snurrorna. I Ödeshög är det folkliga missnöjet så omfattande att lokalpolitikerna infört strängare regler än de flesta andra kommuner för vindkraftsetableringar.

Det gillar förstås inte länsstyrelsen, som i egenskap av statens förlängda arm försöker slå undan motståndet. Fallet Ödeshög handlar således inte enbart om invånare som vill värna sin hembygd. I vågskålen ligger även principfrågan om vad det kommunala självstyret egentligen är värt.

Utan tvekan betalar vi ett dyrt pris för den forcerade massutbyggnaden av svensk vindkraft. Som energikälla är den svår att få lönsam på marknadsmässiga grunder. Därför har staten uppfunnit ett raffinerat subventionssystem genom lagen om elcertifikat (införd 2003), som tvingar fram ökad produktion av förnyelsebar energi. Kostnaden läggs på elräkningarna för vanliga hushåll och mindre företag.

Vad hela vindkraftssatsningen kommer att gå loss på är omdiskuterat, men en sak är klar: notan blir saftig. Förra året släppte tankesmedjan Timbro en rapport som uppskattade beloppet till svindlande 215 miljarder kronor.

Man förstår onekligen att Ödeshögs kommun är skeptiskt inställd.

Comeback i tiden

Vilka domedagsprofeter var det som larmade och gjorde sig till om ”peak oil”? Suckers! Gissa vilket land som idag är världens tredje största oljeproducent? USA.

Tillgångarna har ökat med 15 procent de senaste fem åren. Knappast konstigt att JR och hans oljefamilj nu är back in business i Dallas.

Fiffiga Maud

”Tilläggsisolera.”

Maud Olofsson, närings- och energiminister (C), ger råd till svenskar som har svårt att klara vinterns skenande elräkningar.

Osund biogas i Linköping

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (3/8) om det expanderande privata företaget Swedish Biogas International, startat och drivet av kommunala Tekniska verkens vd Stig Holm:

Att satsa på biogas är utmärkt. Som alternativt bränsle är det bättre än exempelvis etanol. Biogas tillverkas av avloppsslam och livsmedelsavfall, vars nytta i övrigt är noll. Etanol tillverkas däremot av grödor och tenderar därmed stjäla utrymme från livsmedelsproduktion.

Men ska det satsas, ska det satsas med ekonomiskt och affärsmässigt sunda metoder. Så kan knappast sägas vara fallet med Swedish Biogas International– ett privat bolag som i praktiken byggt hela sin verksamhet med Linköpingsbornas skattepengar som riskkapital.

Det är tekniken som utvecklats i kommunala Tekniska verken som Swedish Biogas International nu skördar framgångar på. En teknik som Tekniska verkens vd Stig Holm exploaterat vid sidan av sin offentliga verksamhet - och detta med politiskt tillstånd.

Följden blir inte bara att andra aktörer trängs ut i illojal konkurrens. Det fläckar även Linköping som en kommun där man inte är främmande för något som liknar vänskapskorruption.

Kärnkraft, ja tack!

År 2010 ska kärnkraften vara avvecklad, påstods det länge efter den famösa folkomröstningen i mars 1980 (tre linjer fanns att rösta på – alla krävde avveckling!). Nu är det 2010.

Kärnkraften är inte skrotad. Tvärtom segrade förnuftet och rationaliteten. Efter gårdagens historiska omröstning i riksdagen läggs folkomröstningshärvan till handlingarna. Beslutet är visserligen omgärdat med en del märkliga förbehåll. Men det väsentliga är detta: kärnkraftens framtid är tryggad och det blir inte förbjudet att bygga nya reaktorer.

Det gjorde Alliansen bra! Och det är jag säker på att åtskilliga S-politiker instämmer i. Trots allt – det var ju Socialdemokraterna som drev fram och var politisk fadder för det svenska kärnkraftsprogrammet. 

I övrigt, betrakta denna tidlöst träffande kommentar till frågan som i decennier förlamade den energipolitiska debatten i Sverige: 

Korvetter är viktigare än ubåtar

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är i farten dessa dagar. I SvD skriver han med anledning av att regeringen vill beställa nya ubåtar till flottan: 

”Försvaret hade en särskilt anställd utlandsstyrka, avsedd för militära insatser långt borta. Men mellan försvaret av Sverige och insatser internationellt var det ett glapp. Försvarspolitiken hade länge saknat ett tydligt perspektiv för närområdet – Östersjön, Norden och EU.”

Nu ska det bli ändring på det, lovar den gode Tolgfors. Fint. Om Alliansregeringen fått upp ögonen för bristerna i försvaret av våra egna nationella gränser är det sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Ryssland precis satt igång med bygget av det gigantiska gasledningsprojektet Nord Stream. 

Leder det till att Östersjön i praktiken blir ett ryskt innanhav? Det är kanske att ta i. Men vi bör inte vara naiva om Kremls ambitioner. Nord Stream handlar om energi. Men det handlar i än högre grad om geopolitik och maktstrategi. Med gasleveranserna till den energitörstande västeuropeiska kontinenten hamnar främst EU:s nyckelmedlem Tyskland i en ömtålig beroendeställning.

Samtidigt fungerar Nord Streams pipeline som en enda lång rysk kontrollmarkör i Östersjön. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet. 

Makt bör dock mötas med motmakt. Annars blir det oundvikligen vår store, och inte särskilt pålitliga, granne i öst som dominerar showen. Vi måste därför tydligt kunna sätta oss i respekt, hävda vår integritet och låta förstå att Östersjön är ett fritt och öppet hav.

För detta krävs en starkare, större och synlig svensk flotta. 

Frågan är då om inte Tolgfors navigerar snett. Ubåtsvapnet i all ära. Men borde inte en satsning på fler korvetter ha högre prioritet i sammanhanget?

Fem stycken av Visbyklass är helt otillträckligt i ljuset av den hotande situationen. Enligt yrkesofficerare jag talat med på Marinbasen i Karlskrona ligger behovet snarare kring tolv. Det skulle vara minimiantalet för att kontinuerligt kunna upprätthålla ett slagkraftigt marint ytförsvar (givet att samtliga dessa korvetter också bevärdigas med offensivt fungerande vapensystem, vilket absurd nog inte är någon självklarhet!). 

Intervjuad om ubåtssatsningen säger emellertid Sten Tolgfors att byggandet av gasledningen Nord Stream inte har varit viktigt för regeringens beslut. Nej, och det märks. Vad har då varit viktigt?

Att rädda arbetstillfällen och ge exportmöjligheter åt Kockums? 

Mer att läsa:
Sverige måste rusta upp flottan
Reinfeldt vek ner sig för Ryssland 

Tänt var det här!

Världsnaturfondens globala jippo Earth hour är över oss igen. Under en timme mellan klockan 20.30 – 21.30 uppmanas vi att mörklägga klotet i någon sorts solidaritetshandling för mänsklighetens överlevnad. Men vilka signaler sänder egentligen en sådan blackout? 

Som SvD:s miljö- och klimatreporter Susanna Baltcheffsky skriver i en kommentar:

”Det är ju inte mörker vi vill ha utan ett ljust och bekvämt liv som ger oss möjlighet att utvecklas. Att bara släcka är inte så kreativt.”

Precis. Själv avböjer jag att delta i iscensättningen av svarsynta dystropier och håller istället lamporna positivt tända för alla och envar. Vad passar dessutom bättre än att spela Åge Aleksandersens klassiker Ljus och värme på stereon?

Solen som gick ner i kväll, 
den ska skina för dig, kära,
och fågelns frihet ska nog visa väg 
och det ska bli 
mycket ljus och mycket värme. 
Tro och hopp det får du med dig 

Eller varför inte Triads gamla dänga Tänd ett ljus?

Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu
Men det blir ljusare igen

Tänd ett ljus för allt du tror på
för den här planten vi bor på
Tänd ett ljus för jordens barn 

För övrigt: betänk att den kategori som önskar frammana mörkret vanligtvis inte brukar vilja oss särskilt väl…

Snön faller, elpriset stiger

13,80 kr! Det är vad en kilowattimme kostade på elbörsen Nordpool i morse.

Kyla, otillräckliga nivåer i vattenkraftverkens magasin och underhåll av flera kärnreaktorer uppges vara anledningen till att priset skjuter genom taket. 

Sverige är ett land där vinter infaller med jämna mellanrum. Sånt bör man planera för. Det heller inte första gången kapaciteten i vår energiförsörjning lämnat mycket övrigt att önska.

Förutom elräkningar som ger konsumenterna skrämselhicka, har det vissa år till och med hotats med ransonering. Situationen är varken värdig eller rimlig för en modern industrination. 

Magnus Thorstensson, analytiker på Svensk energi, säger:

”Det finns utrymme för fler investeringar. Det ser vi i Finland, där man nu bygger ett femte kärnkraftverk och där de lämnat in ansökningar om att bygga ytterligare två.” 

Sverige håller sakta på att röra sig i samma riktning som vårt östra broderland. I över tre decennier har energipolitiken lamslagits av infernaliskt trassel och känslomässig vidskepelse. Men nu är tillnyktring i sikte.

Den 1 augusti är det menat att vi äntligen kan vända blad. Då tänker nämligen Alliansregeringen upphäva den gamla lagen om att Sverige måste skrota kärnkraften. Därmed ges möjlighet att bygga splitternya, effektivare reaktorer. 

Om inte riksdagsvalet i september ställer allting på huvudet igen. Den rödgröna vänsterkartellens fobi mot atomalstrad elektricitet kvarstår. I DN den 19/2 gjorde Tomas Eneroth, energipolitisk talesman för Socialdemokraterna, klart vad ett maktskifte innebär:

”Den här nya lagen kommer i så fall inte att leva länge till. Nybyggnadsförbudet kommer tillbaka.”

Risken att vi även kommande vintrar får sitta och huttra i stugorna medan elpriset gräver djupa hål i hushållskassan är alltså i realiteten vad som erbjuds från vänsterfronten. Tack, tack.

Men det kunde redan varit värre. Minns att riksdagen en gång slog fast att all kärnkraft skulle varit avvecklad i år, 2010. Om det skett hade väl 13 spänn och 80 öre per kilowatt ansetts som rena fyndpriset. 

Fem små ödesdigra ord av Maud Olofsson?

Centerns säregna ångestladdade skräck för kärnkraftsproducerad elektricitet har under decennier orsakat enorm oreda, för borgerligheten i allmänhet och svensk energipolitik i synnerhet. Även Socialdemokraterna, en gång det blågula kärnkraftsprogrammets fäder, förvillades ut i dimman under trycket från farhågorna som piskades upp i opinionen. 

Thorbjörn Fälldin var på många sätt en stor och beundransvärd politiker, vars betydelse kanske dock fortfarande är något underskattad. Men det religiöst färgade kärnkraftsmotståndet tillhör knappast den mest konstruktiva delen av hans politiska arv.

Att Maud Olofsson förmått göra upp med denna ingrodda Centertradition av vidskepelse mot atomer, är en prestation som borde förtjäna henne ett politiskt bragdguld. En av de värsta stötestenarna för borgerligt samarbete rullades därmed bort och öppnade vägen Alliansens epokgörande energiöverenskommelse. 

Men ännu verkar det för tidigt att ropa hej. På andra sidan bäcken står många Centerpartister och vägrar marschera över in i ”kärnkraftssamhället” (för att låna Fälldins eget språkbruk). Fyra ledamöter i Centerns riksdagsgrupp hotar att sparka bakut och fälla Alliansen under en kommande kärnkraftsomröstning i parlamentet. 

Hur ska Maud Olofsson hantera denna revoltunge? Frågan ställdes under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Efter en stunds slingerbultande blev beskedet: ”Det tar jag hand om!”

Psykologiskt sett knappast det smartaste uttalandet i en delikat partiintern situation, där känslorna redan är uppskruvade.

Den minnesgode påminns om Olof Palmes klassiska fadäs under en valdebatt i radio, där han lovade att arbetarrörelsen skulle ”ta itu med” Gunnar Hedlund (för att denne dristat sig till att kritisera Tage Erlander). Väljarna uppfattade Palmes förflugna ord som en total Socialdemokratisk krigsförklaring mot den stackars Hedlund och han vann en våg av sympatier (och röster) på kuppen. 

Har Maud Olofsson otur kan ”det tar jag hand om” göra henne till en spegelvänd version av företrädaren Hedlund i det här fallet. Vad som riskerar uppfattas som översitteri och diktat mot dem som försvarat Centerns ”själ”,  kan leda till att atomfienderna får vind i seglen och bara blir än mer beslutsamma, come hell or high water.

Vilket naturligtvis blir en finfin present till Socialdemokraterna om Alliansens energipolitik plötsligt faller i bitar. Borgerligt kärnkraftselände 2.0 – och en slags ironisk postum revansch för Olof Palme dessutom.