Diktonius, en följeslagare

”Ni är god som bara en fallen ängel kan vara det”.
– Hagar Olsson till Elmer Diktonius

På ön en regnig aprildag sitter jag i fåtöljen med Jörn Donners fina biografi om Elmer Diktonius, den store finlandssvenske modernisten. Donner menar att han genom sin bok vill rädda Diktonius från glömskan. Är det verkligen så illa? Håller en av de främsta poeterna ur vår nordiska kultursfär på att försvinna som levande läsning? Måhända, själv har tanken aldrig ens slagit mig.

I tonåren kom jag av en slump över en volym av Diktonius samlade dikter. De blev något av en uppenbarelse. Sedan dess har han ständigt funnits där som följeslagare i mitt personliga universum.

I sina tidiga verk framträder Diktonius som radikal politisk och litterär bildstormare. Det är svårt att inte ryckas med av den potenta, dynamiska, expressiva kraft som dominerar hans lyrik under 1920-talet, oaktat om man delar författarens revolutionsromantiska socialism eller ej. Men det är framför allt hans mjukare sidor som fångar. Exempelvis dessa rader ur Taggiga lågor från 1924:

Barnet i trädgården
är ett underligt ting:
ett litet litet djur
en liten liten blomma.
Det myser som en katt åt nejlikorna
och skubbar sitt lilla huvud
mot solrosens jättestängsel.
Tänker kanske: sol är gott –
grönt är gräsfärg
Vet kanske: jag växer!

Nästan lite Beppe Wolgers över det, inte sant? Från 30-talet skulle också Diktonius utvecklas i mer naturlyrisk och ödmjuk humanistisk riktning. Dock blev de sista åren förmörkade av sprit, psykisk isolering och en tilltagande åderförkalkning. Han åldrades i förtid, kraften sinade, förvirringens dimmor slöt sig tunga kring honom. Men ur sin förtvivlan kunde Diktonius ännu skapa storslagen, gripande poesi. Jag tror knappast att någon som tagit del av dikten Förvittrad sfinx, utgiven i samlingen Novembervår (1951) kan undgå att röras på djupet av detta drabbande vittnesbörd från författarens eget skuggrike:

den stora mänskokatten jag
förstenad lever
årtusens sandstormar
mitt öga ansikte
har nästan utplånat
kommande årtusen
mig ännu väntar
den stora mänskokatten jag
förstenad
här i öknen lever
ej räknas dag och natt
ej solårs gång
ej vintergators vindling
och mänskomyriaders myller
som en viskning blott
min öronmussla nått
och studsat bakåt
som ett ekos eko
ut i rama intet
ej ryter jag ej morrar
stirrar blott och ler
ty den som skådat gång och gå
och gå och gång i det oändliga
förstelnat ler
åt dödens kallt och jordens varmt
i det i det i det i det så
lögnt så sanna

Elmer Diktonius var en banbrytare på den litterära scenen, ett utropstecken i sin diktargeneration, i mina ögon huvudet högre än både Edith Södergran och Gunnar Björling. Läs honom. Det är en bekantskap av bestående, inspirerande värde.

About these ads

Lämna en kommentar

Filed under Finland, Kultur, Litteratur, Lyrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s