En Tage Erlander som statsminister, ständigt badande i svett eftersom oppositionsledaren var en Bertil Ohlin – det var ingen dålig politisk situation (synd bara att aldrig deras roller skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem).
Exemplet Erlander/Ohlin är belysande för vilken tragisk katastrof Håkan Juholt är. Egentligen inte främst för Socialdemokraterna. Utan för landet och svensk demokrati. Makt måste alltid effektivt kunna utmanas. Juholt utmanar endast löjet.
I skrivande stund är Socialdemokraternas verkställande utskott samlat på Sveavägen. Låt oss hoppas att VU tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att riksdagens största parti behöver förändring i toppen. Någon så briljant förmåga av Ohlins legendariska kaliber finns måhända inte att uppbringa längre. Men hur svårt kan det vara att åtminstone kunna skaka fram en ansvarsfull och kompetent ordförande?
Nääh,”tvålsköne” Bengtsson duger inte.Vi får ta till det riktigt tunga artelleriet
typ:Ola Ullsten,Per Ahlmark,Ann Wibble och Birgit Friggebod,det är grejor det,något att skriva hem om.
Men Christian då! Ser detta först nu, 24 jan. Men nog tänker vi rätt lika….
Du har kanske sett min lilla jämförelse om hur olika två partier kan vara, trots likheter i storlek och medlemstal.
Dvs fp tidigt 50-tal och s idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2012/01/dagens-sosseparti-ar-som-50-talets-fp.html
Jo, jag såg det, Lars-Erick! Kul. Kunde S lära av Ohlins FP vore mycket vunnet. Både för dem själva och landet i övrigt.