Carin Jämtin var inte bara blekare än vattnig vattenfärg som biståndsminister. Som oppositionsledare i Stockholms stadshus gjorde hon om möjligt en ännu slätare figur. Det enda vi minns henne för i detta sammanhang är det tragikomiska valutspelet om den famösa butlern i T-banan (suck).
Att hon efter att ha spelat bort makten i huvudstaden sedan belönades med att bli partisekreterare borde säga mer än tusen aldrig så välformulerade analytiska ord om krisen i S.
Att partiet nu lanserar doldisen Karin Wanngård att plocka upp Jämtins dystert fallna mantel i Stockholm verkar tyda på ren dödslängtan. Wanngård är vänstertraditionalist, vill att Sverige lämnar EU och påstår sig stå närmast Vänsterpartiet. Och hon ska alltså försöka utmana alliansen i det alltmer förborgerligade Stockholm? Lycka till, som Per Ahlmark aldrig sa.
Vad Socialdemokraterna behöver är tveklöst en lokal Tony Blair. Varför ser man inte till att rekrytera en toppförmåga som – för att låna Stikkan Anderssons ord – har “känsla för feeling” i Stockholmspolitiken? Det är faktiskt svårt att ta denne Karin Wanngård på fullt allvar. Men vill S lämna walk-over i det viktigaste distriktet, i mycket nyckeln till makten även nationellt, så okej då. Partiet måste tydligen krascha rejält även 2014 innan rörelsen är redo för verklig förnyelse.
Politiken i Sverige blir allt mera tröstlös. Cirkus? Näe, för där finns ändå fart och fläkt och artisteri. Visserligen verkar Juholt vara en pajas, men utan (avsiktlig) humor.
En regering som jobbar för ökade klyftor och övervakning. Där tre småpartier ligger runt 4% och en stort parti bestämmer allt. Utan att lyssna vare sig på folket i allmänhet eller ens sina koalitionsbröder.
De behöver en rejäl opposition. Inte ett desperat parti som bara vill ha tillbaka makten och hela tiden gör självmål.
Har vi svenskar verkligen gjort oss förtjänta av detta elände?