Liken i Centerns garderob

Idag fyller Centern hundra år. Hurra, hurra. Eller? Tyvärr har partiet, trots att det numera vill kalla sig liberalt, märkvärdigt svårt att hantera sin gamla surdeg till historia av intolerans och främlingsfientlighet. Jag tänker främst på antisemitismen och dess ohyggliga kulmen: Auschwitz.

Ingen annan händelse ställer som Förintelsen frågor om moral och människosyn på sin spets. Efter nazisternas folkmord kan vi inte längre vända oss bort när grundläggande humanistiska och demokratiska värden hotas, när totalitära krafter sätts i rörelse, när medmänniskor förnedras och slaktas av samvetslösa regimer.

Aldrig tidigare har vår civilisations bräcklighet illustrerats med sådan förfärande tydlighet. Förintelsen lär oss nödvändigheten av att kunna urskilja och förstå ondskans mekanismer, att resa motstånd i tid, att likgiltigheten oftast är den största faran.
Det handlar inte bara om Hitlertyskland och dess drabanter.

Även vårt land har en skuld att göra upp med. Tveklöst är 1930- och början av 40-talet ett av de mörkaste kapitlen i vår nations historia. Den svenska allmänheten var ingalunda okunnig om vad som skedde med judarna i Tyskland.

Redan våren 1933 fördömde Svenska Dagbladet nazisternas ”utrotningskampanj” (tidningens egen term) mot det judiska folket. Informationen i pressen om judeförföljelserna var hela tiden omfattande. Svenska myndigheter var även bland de första i världen utanför nazisternas välde som fick detaljerade uppgifter om hur Hitlers dödsfabriker arbetade. Ändå var åtgärderna för att hjälpa judarna undan naziterrorn mycket ringa.

Under de kritiska åren på 30-talet, då det ännu var möjligt för judar att lämna Tyskland, hade Sverige kanske kunnat rädda ett par hundratusen människor. Men fram till 1939 – alltså innan kriget stängde gränserna ­– tilläts endast en rännil, 3 000 judar, att få en fristad här.

Varför höll sig Sverige så passivt? En viktig del av svaret kan sökas hos det parti som Maud Olofsson idag leder. Centern hette då Bondeförbundet. Det var det enda av de svenska riksdagspartierna som hade rasism inskrivet i partiprogrammet.

1921 krävdes ”hinder mot invandring av undermåliga folkelement”. Enligt 1933 års skärpta version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Observera att antalet judar i Sverige då endast var 7 000.

Tidsandan satte förstås sin prägel på klimatet. Vardagsantisemitismen hade representanter i samtliga partier och samhällsskikt. Men Bondeförbundet var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (Arena 1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte förvånande då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ’sund’ och ’rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Bondeförbundets grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson. Han hade intima kontakter med Julius Streicher i Tyskland, chefredaktör för den ökända nazitidningen Der Stürmer och som redan 1935 öppet pläderade för en total utrotning av judarna.

Otto Wallén – även det en inflytelserik figur i partiet – framträdde på nazistiska möten och förklarade under en riksdagsdebatt 1939 att han var stolt över att vara antisemit. SLU-bladet (organ för Bondeförbundets ungdomsförbund) skrev 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… En utrensningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden”.

Bondeförbundet motionerade i riksdagen mot anslag för att hjälpa de fåtal flyktingar som trots allt fick inresetillstånd och krävde istället att pengarna skulle gå till svenska småbrukare.
Då Bondeförbundet inlett samverkan med Socialdemokraterna 1933 (krisuppgörelsen) och därefter regerade i koalition med dem 1936-39 (samt sedan i samlingsregeringen under kriget), hade partiet ett betydande inflytande över den förda politiken dessa år.

En nyckelposition hade bondeförbundaren KG Westman, som var justitieminister 1936-43 och det mäktigaste statsrådet vid sidan av statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günter. Westman var protysk och hätsk antisemit. Ett stort ansvar faller på denne man för att gränsbommarna mot judarna hölls nere. Under krigsåren var han även ansvarig för censur och transportförbud av tidningar som skrev misshagligt om Hitler.

Den ivrigaste motståndaren till nazibarbariet var Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Westman hatade Segerstedt och skrev följande om honom i sin dagbok: ”hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Centern gjorde aldrig upp med sin antisemitiska och rasbiologiska politik efter Hitlerrikets fall, utan föredrog att låta alltihop falla i glömska. Men sedan tidningen Arbetaren 1997 avslöjade att författaren och centerpolitikern PO Sundman varit aktiv nazist under kriget, blossade debatten upp i medierna. Sundman var riksdagsman för Centern 1969-79 och hade aldrig ställts till svars för sitt tidigare engagemang (han avled 1992).

Pressad av uppmärksamheten lovade den dåvarande centerledningen att låta oberoende forskare klarlägga partiets förhållande till nazismen. Utredningen skulle presenteras i samband med centerns 90-års jubileum år 2000. Men ingenting hände. När trycket från massmedia försvann, gick intresset hos Centern för en ordentlig genomlysning också upp i rök.

Nu är det alltså 2010. Lagom till dagens jubileum har partiet gett ut en festskrift, 100 år av handlingskraft. Henrik Bredberg, ledarskribent på Sydsvenskan, har läst boken med kritiska ögon och konstaterar att uppgörelsen med det förflutnas synder fortfarande lämnar åtskilligt övrigt att önska. Snarare fortsätter partigängarna att bagatellisera, ljuga bort och tiga ihjäl Centerns tidigare brunsvarta svärmeri. ”Jubileumsboken är ett haveri, intellektuellt och moraliskt”, konstaterar Bredberg.

Jag frågade en gång Maud Olofsson, det sommaren 2003, om hur hon såg på Bondeförbundets gärningar. Olofsson sade sig vara stolt över sitt partis historia och menade att man gjort progressiva insatser inom bland annat utbildningspolitiken under 1900-talets första decennier.

Men att Bondeförbundet var särskilt genomsyrat av antisemitism och nazisympatier vägrade Olofsson bestämt att gå med på. Fenomenet fanns inom alla partier och var inget utmärkande för hennes rörelse. Uppenbarligen gäller denna verklighetsförnekelse än. Beklämmande.

About these ads

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Centern, Främlingsfientlighet och rasism, Historia, Nazism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s