Hon var prinsessan som kunde fått hela kungariket. Men valde världen. Socialdemokraterna upphör inte att sukta efter sin ovilliga frälsare. För fyra år sedan var Margot Wallström drömkandidaten till Göran Perssons fallna mantel. Hon avstod och fortsatte att hålla sig på behörigt avstånd i Bryssel.
Partiet fick istället nöja sig med en bedagad och kantstött stjärna, Mona Sahlin.
Margot visste förstås vad hon gjorde. I politiken går det sällan att bevara strålglansen när man ska infria alla dessa uppblåsta förväntningar. Att tvingas kliva ned från piedestalen och riva tag i verklighetens gråa vardagsproblem kan mala sönder den bäste. Se på Barack Obama. Vad återstår idag av hans messiasliknande framtoning från valkampanjen 2008?
Eller för att ta ett liknande exempel ur blågul fatabur. Carl Bildt var aldrig så populär som partiledare när han övergav Sverige och medlade fred i Bosnien. Sen kom han hem, förlorade valet 1998 och avgick.
Frågan är om Margot Wallström skulle trivas en ringaste dag med att resa runt bland arbetarkommuner, träla med Lars Ohly, blidka Miljöpartiet och vara en disparant rödgrön vänsterkartells galjonsfigur. Hennes trovärdighet för uppgiften förefaller, nyktert sett, knappast iögonfallande.
Men drömmen lever i Partiet. Tänk om, tänk bara om… Och ju längre frånvaron blir, desto större växer myten mot himlen. Ack ja.
Nu lämnar Margot EU-kommissionen och seglar vidare mot FN. Ett glassigt erbjudande från den borgerliga regeringen som hon inte förmådde säga nej till (även Alliansen visste förstås vad den gjorde). Alltmedan Socialdemokraterna längtar och hoppas på en comeback i valrörelsen. Som aldrig blir av. Den här gången heller. Vad är väl folkhemmets ankdam mot New York, the Big Apple?
Som Wallström svarade på nyhetsbyrån TT:s undran om hon utesluter politiskt aktivitet i Sverige:
”Ja, åtminstone under den här tiden men som jag sagt tidigare kan jag möjligtvis spela en begränsad roll.”
En symbolisk glänt på dörren. Som en artig nick åt Partiet. Och för att kittla de många suktande lite. Nej, det blir att hålla till godo med Mona Sahlin även framöver. Vilket förmodligen är bäst för samtliga parter.
