Borgerligheten behöver mer kött och blod

Det var ett politiskt tungviktsmöte i SVT:s Agenda under söndagskvällen när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin drabbade samman i ringen. Någon vidare nivå på matchen blev det väl dock inte.

De jabbade tämligen torrt och förutsägbart med boxhandskarna. Bägge höll sig till sina programmerade budskap, tog inga risker som hade kunnat ge debatten lyster och hetta. Särskilt ur ideologiskt perspektiv. Men Reinfeldt är en utpräglad pragmatiker och Sahlin gjorde inga försök att bryta den mittenorienterade, administrativa diskurs som så tydligt präglar svensk rikspolitik numera. 

Ska vi ta Agendadebatten som riktningsvisare för årets valkamp, så bekräftade den snarare rådande trend där partierna inte tävlar om väljarnas gunst med idéer och berättelser om framtiden. Utan främst om teknokratiska lösningar.

Som bekant gör Reinfeldt och Sahlin anspråk på statsministerposten för nästkommande mandatperiod. Men deras möte påminde snarare om en duell mellan två statssekreterare. Fredrik Reinfeldt klassades till och med som en ”vandrande promemoria” av retorikexperten Katti Sandberg i SvD

Nå, även om debatten inte tillförde någonting nytt utöver redan kända ståndpunkter, kan vi dock klart och tydligt konstatera följande om dessa två huvudområden:

A) Skatterna.
Med Reinfeldt får vi i alla fall behålla mer av våra egna pengar. Det får vi inte under Sahlin, som lovar att driva upp skattetrycket något. Därmed riskerar hon även att försvåra återhämtningen av nya arbetstillfällen.

B) Sjukskrivningarna och förtidspensionerna. 
Med Reinfeldt har lavinen under föregående S-period vid makten hejdats och börjat rullas tillbaka. Socialförsäkringssystemen hotade att knäckas. En uppstramning var helt nödvändig. Sahlin är också mycket medveten om detta och tycker inte annorlunda i sak. Men hennes alternativ till regeringens åtgärder känns ofullgånget och mindre robust. Därmed finns en fara att fler människor ånyo blir institutionaliserade i sjukskrivningssvängen. 

Ändå brottas Reinfeldts regering med vissna opinionssiffror och har nederlaget grinande i ögonen. Med tanke på hur många borgerliga PR-experter som det dräller av, är det häpnadsväckande hur uselt Alliansen skött marknadsföringen av sin egen politik. 

Jobbavdraget, juveln i Reinfeldts krona, tycks man inte ens ansträngt sig för att effektivt sälja in hos väljarkåren. Istället har Socialdemokraterna lyckats skjuta in sig på ”pensionärsskatten” och tryckt Alliansen på defensiven. Samma sak när Sahlin gång på gång trummar in att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Ingen slagkraftig, pedagogisk kontring där heller.

Som lök på laxen har Alliansen även klampat på minan i sjukskrivningsfrågan. Man tänkte rätt, men slarvade förbluffande illa i det politiska genomförandeledet. Vilket fick det rödgröna blocket att flina i mjugg och kamma hem massor av gyllene gratispoäng på kuppen. 

En viktigt förklaring till denna borgerliga kräftgång är just det teknokratiska perspektivet, som hittills tillåtits dominera från regeringskansliets fönster i Rosenbad. Sköter man bara statsmaskineret ordentligt, smörjer dess kugghjul och drar i korrekta spakar, kommer utfallet säkert få folk att fatta galoppen – förr eller senare. 

Men nu är det senare. Och behovet av att formulera en övertygande idépolitisk ram kring maskinisten Reinfeldts fixande vid kontrollpanelen ter sig skriande. Politik är trots allt inte enbart administration. Det handlar även om känslor, förväntningar, lidelse, inspiration, kött och blod.

Handen på hjärtat, när visade borgerligheten prov på sådant sist? 

About these ads

5 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Socialdemokraterna

5 responses to “Borgerligheten behöver mer kött och blod

  1. Väl skrivet, hoppas någon i regeringen läser det här inlägget och tänker till.

    För mig till tankar kring SAAB, bygger vi en tillräckligt bra bil, (läs 80-talet) så kommer folk att köpa den. Funkar ju inte riktigt så, man måste ju även sälja in den.

  2. Gunnar Nordmark

    Politik är känslor och vilja. Tekniska lösningar är endast en funktion av viljan att förändra och göra bättre.

    Vi vinner val när vi visar vad vi vill och vad vi känner.

    En trött förvaltande socialdemokrati förlorade valet 2006 mot en allians som visade känslor och ville något annat än de senaste tolv årens styre.

    Nu riskerar en allians som är bra på att styra och regera och som välformulerade teknokratiskt hållbara lösningar, att förlora mot ett rödgrönt block som skapat en illusion av vilja och känsla.

    Bastiljen föll inte för att Camille Desmoullions ( stavade han det så?) var en välformulerad byråkrat.

  3. christiandahlgren

    Desmoulins, om jag inte missminner mig. Endast Gunnar Nordmark skulle göra den fina referensen och det illustrerar problemet. Fler inspirerande, idéburna liberaler som monsieur Nordmark från Växjö på barrikaden och borgerligheten hade haft Bastiljen som i en liten ask…

  4. Rolf Carlsson

    ”Jobbavdraget, juveln i Reinfeldts krona, tycks man inte ens ansträngt sig för att effektivt sälja in hos väljarkåren. Istället har Socialdemokraterna lyckats skjuta in sig på ”pensionärsskatten” och tryckt Alliansen på defensiven…..”
    Du kan vara övertygad om att fler än S har skjutit in sig på den skatten. Har du inga föräldrar och har du inte fattat att du också kommer att bli pensionär. De unga marknadsliberaler som idag styr ”Svea Rikes Skuta” håller på att gå på grund och det rejält. Jag tar mig friheten att i min kommentar här lägga in Olle Melins insändare i BLT idag. Det han skriver håller jag med om fullt ut och förmodligen gör de flesta borgerliga pensionärer det också.

    Olles insändare:

    ”Jag behövde inte fundera länge…”
    ■ Hurra vad vi är bra, borde rubriken till debattinlägget i måndagens tidning varit (”Mer pengar till lågavlönade och pensionärer”, BLT den 25 januari).
    För allt det som Blekinges moderata riksdagsledamöter Annicka Engblom och Gustav Nilsson skriver, är ett enda lovtal för den egna förträffl igheten.
    Men först ett stort tack för de fyra kronor netto mer per månad, som jag får på min statliga pension 2010.
    Jag funderade länge, vad jag skulle göra med pengarna, men när beskedet från Pensionsmyndigheten kom, behövde jag inte
    fundera längre. Där var det back med cirka 300 kronor per månad.
    I insändaren talas vitt och brett om hur bland annat en sjuksköterska i Sölvesborg fått en skattesänkning på 1 600 kronor under alliansens regeringstid.
    Man aktar sig väldigt noga för att berätta, att samma sjuksköterska, när hon går i pension, får betala nästan 1 000 kronor mer i månaden i skatt och dessutom de närmaste åren får räkna med
    ytterligare sänkning av pensionerna.
    Fredrik Reinfeldt uttalade sig tisdagen den 26 januari att nu kanske det var pensionärernas
    tur. Det är så dags. Jag bedömer det som ett uttalande under galgen, för statsministern har väl
    inte kunnat undgå att se opinionssiffrorna
    rasa och att det i många fall är pensionärerna,
    som lämnat skutan efter den diskriminerande
    behandling avseende beskattning de utsatts för
    under mandatperioden. Under de senaste fyra åren
    har vi gång på gång fått höra, att pensionärerna inte är en homogen grupp.
    Skulle löntagarna vara det? Jag tror att dessa är en betydligt mer hetrogen grupp än pensionärerna.
    Vidare har det påpekats, att förmögenhetsskatt och fastighetsskatt avvecklats.
    För den som ingen förmögenhet har, betyder det första ingenting och vad gäller fastighetsskatten
    har utan tvekan de som äger mest gynnats.
    Jag kan som exempel nämna, att jag för en liten sommarstuga i dag betalar mer i fastighetsavgift,
    än jag gjorde med det gamla skattesystemet.
    Den generation, som genom arbete och höga skatter, byggt upp landets välfärd behandlas i
    skattehänseende på ett synnerligen diskriminerande sätt.
    Är det tänkt, att landets pensionärer ska anmäla sig på arbetsförmedlingen. Det skulle förmodligen skapa kaos. Jag tror, att jobbskatteavdraget endast marginellt skapar fl era jobb. Jag är övertygad om, att en sänkt arbetsgivareavgift över hela linjen skulle ge en större effekt. Så några enkla frågor.
    ✔ Varför är riksdagsmännens pensionssystem undantagna den allmänna pensionen?
    Här handlar det inte om några minskningar.
    ✔ Varför betecknas en riksdagspension
    inledningsvis som arbete och ger jobbskatteavdrag?
    Det är bestämmelser av denna typ, som skapar politikerförakt.
    Jag trodde i min enfald, att en nomenklatura endast fanns i det forna östblocket. Men vi har det tydligen i vårt land också. Jag ser för närvarande inget alternativ till att rösta på valdagen.
    Är det så ni vill ha det?
    Olle Melin
    legitimerad
    pensionär,
    Lyckeby

  5. christiandahlgren

    Uttrycket i ”juvelen i kronan” om jobbskatteavdraget var avsett att ses ur Reinfeldts synvinkel (det är ju Alliansregeringens paradreform under mandatperioden). Personligen är jag dock anhängare av lika beskattning för allt och alla – det som brukar kallas ”platt skatt”. En skattesats på tja, 25 procent vore ungefär ganska rimlig därvidlag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s