Popens Peter Pan

Bok: Att vara Per Gessle
Författare: Sven Lindström
Förlag: Albert Bonniers förlag 

Det var en sommar i början av 80-talet när Gyllene Tider-febern grasserade som värst. Jag och min lillasyster stod i kön till Flumride på Liseberg där högtalarna pumpade ut brottarhiten Flickorna på TV2.

Som hängiven KISS-diggare var jag naturligtvis måttligt imponerad av p0pmesarna från Halmstad och betraktade dem som lika simpla dagsländor som Noice eller Freestyle. 

Medan Flumeride-kön långsamt ringlade fram i värmen kommenterade jag rått till syrran:

- Ja, ja. Det kanske är gyllene tider för det där bandet nu. Men vänta bara. Snart kommer inte en käft att minnas dem.

Gissa hur ofta min elaka syster flinande har påmint mig om den repliken.

Förvisso bleknade Gyllene Tider bort runt 84-85, men några år senare släpptes samlingsplattan Instant Hits och en revival tog fart som därefter bara växt i styrka. När gruppen sommaren 2004 firade sitt 25-årsjubileum med en comebackturné lockade man närmare en halv miljon svenskar till arenorna och fyllde hela Ullevi på kuppen.

Om något är väl det ett bevis på Per Gessles kaliber som artist och kompositör. Sen har han förstås sålt 60 miljoner plattor med Roxette och toppat USA-listan fyra gånger…. Bland annat.

OK, kommersiell framgång är inte nödvändigtvis liktydigt med kvalitet. Men med låtar som Sommartider, The Look, När vi två blir en, Gå & fiska, Joyride och Listen to your heart i bagaget är det helt enkelt inget snack.

Själv vill jag hävda att många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i klass med mycket som de populärmusikaliska mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.

Nu har hela karriären för Halmstads störste son sammanfattats i en rykande färsk bok; Att vara Per Gessle. Formgivningen är grymt läcker, bildmaterialet suveränt.

Dock blinkar varningslampan ilsket röd av uppgiften att verket är en auktoriserad biografi, skriven av Gessles gamla journalistpolare Sven Lindström. Dylika produkter riskerar vanligtvis att bli usla, urvattnade och inställsamma.

Men detta är faktiskt en gedigen och intressant bok även textmässigt. Lindström har – förutom Gessle själv – intervjuat mängder av bandkolleger, branschfolk, släktingar, skolkamrater och vänner.

Under uppväxtåren framstår Gessle som något av en enstöring med fanatiskt musikintresse. Redan i sjuårsåldern snurrade Kinks, Beatles och Hep Stars konstant på skivspelaren i pojkrummet.

Tidigt blev han även en oslagbar kalenderbitare genom att lusläsa varje nummer av New Musical Express, Melody Maker och Bildjournalen. Inte undra på att Gessle fått hela pophistorien i ryggmärgen.

Något annat mål än att bli rockstjärna tycks han aldrig haft. Den envisa drivkraften att göra drömmen till verklighet är onekligen imponerande – liksom Gessles förmåga att ständigt spotta ur sig låtar på löpande band. Semester existerar inte i ordlistan. Alltid är det nya projekt, nya plattor, nya turnéer som väntar.

Frågan är endast vad Per Gessle har kvar att göra idag, när han rimligtvis uppnått allt som musikindustrin har att erbjuda honom. Misstanken gnager att livet ändå känns lite tomt för denne popens Peter Pan, trots säckvis med miljoner på banken.

När det gäller pengar väjer inte författaren för att lyfta fram Gessles mindre smickrande ansikte. Vi får veta att det gnisslade ordentligt inför Gyllene Tiders återförening 2004. Gessle krävde bättre betalt för sina insatser än övriga bandmedlemmar, vilket fick stämningen i gruppen att härskna.

Basisten Anders Herrlin kallar honom ”girig” och säger:

- Pers framtoning är otroligt sympatisk – och han är verkligen snäll och trevlig – men när det kommer till pengar och förhandlingar visar han en annan sida som är jävligt jobbig.

Å andra sidan har Gessles medvetenhet om sitt eget värde, och stenhårda koll på bokföringen, gjort att han sluppit bli skinnad av de skrupelfria pirayor som branschen dräller av. Att han dessutom gärna investerar stålarna i fräcka sportbilar är inget minus i sammanhanget.

Kärlek till pop- och rockmusik går ofta hand i hand med passion för vrålande motorer, och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad står två italienska drömåk parkerade. Som Per Gessle framhåller i boken:

-Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i Snobbar som jobbar? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem.

Medge att man måste ha respekt för en sån kille!

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2007-11-10)

About these ads

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Musik, Rock

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s