Månadsarkiv: november 2007

När rocken slog i Sverige

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

- Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

- I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

- Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

- När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

- Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

- Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

- Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

- Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

- Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

- Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

- Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

- Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

- Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

- Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

- På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

- Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

- Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

- Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

- Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

- Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

- Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

- Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)

Lämna en kommentar

Under Kulturhistoria, Litteratur, Musik, Rock

All makt åt Tengil – vår befriare!

Det är mycket Astrid Lindgren nu. Ingen kan rimligen undgått 100-årsjubileumet för Sveriges främsta sagotant. Alla ungar sägs älska Astrid, men själv var jag som liten inte överdrivet förtjust i hennes figurer. Pippi var väl OK.

Men Karlsson på taket var bara odrägligt jobbig. Bondpojken Emils lantliga hyss och eviga trägubbetäljande hade jag som asfaltsbarn svårt att relatera till. Madicken avfärdade jag med en stilla fnysning. Det var ju henne som lillsyrran gillade.

Dock kom min begränsade uppskattning av Astrid Lindgren att genomgå en drastisk förändring när jag och min bästis Kent såg filmversionen av Bröderna Lejonhjärta på bio. Efteråt var vi begeistrade. Knappast konstigt. Storyn är oemotståndlig, ett lika gripande som rafflande drama med nära släktskap till klassisk fantasy.

Vad gällde karaktärerna i berättelsen var det inte bröderna Jonatan och Skorpan som gjorde störst intryck. Våra unga sinnen var mest fascinerade av den eldsprutande draken Katla och dennes stenhårda husse: Tengil.

Ett tag var detta diaboliska par ofta förekommande i våra dagdrömmar. Tengil var fräck, farlig och respektingivande – bara namnet klingade iskallt tufft.

Som han ville vi vara, inte en kotte skulle våga bråka med oss då. Och tänk vilka kungar vi skulle bli om vi hade en egen Katla att utsätta våra plågoandar i grannskapet med (i synnerhet njöt vi av fantasin att grilla en hopplös surgubbe som brukade klaga när vi spelade landhockey på gatan i villakvarteret).

Vad Tengil egentligen representerade funderade vi aldrig särskilt mycket över – då. Först under uppväxtåren växte insikten att man nog inte borde digga honom. Det är liksom inte politiskt korrekt att omfamna en ondskefull och fascistliknande tyrann med noll tolerans mot oliktänkande.

Ändå finns ett hörn i själen där barndomens ursprungliga fascination ohjälpligt lever vidare. Och jag är uppenbarligen inte ensam. Häromåret skrev journalisten Fredrik Strage att Tengil var hans favorit i Astrids sagouniversum, och hävdade att den coola diktatorn över Törnrosdalen numera gått en smärre renässans till mötes i 70-talistgenerationen.

Den som enligt Strage betytt mest för den nya Tengilvågen är Hans-Erik Dyvik Husby, känd som Hank von Helvete, sångare i den norska rockgruppen Turbonegro som ofta hyllar den viljestarke Tengil på scenen (utan att för den skull godta envälde och dödsstraff).

- För mig är Tengil huvudperson i boken. Han är lika narcissistisk och hedonistisk som Pippi Långstrump… Tengil strävar efter den totala friheten precis som Pippi… Mest imponerande är att han lyckats erövra livet efter detta. Nangijala är ju platsen man kommer till efter döden, förklarade Hank von Helvete (DN 23/9 2005).

Efter att ha begrundat dessa intressanta ord har jag kommit till följande hypotes om vad Astrid Lindgren i själva verket vill säga med Bröderna Lejonhjärta – ett budskap som faktiskt gör Tengil fullt försvarbar.

Jonatan och Skorpan befinner sig alltså i Nangijala, motsvarigheten till den urgamla paradismyten. Men hur schysst är det traditionella paradiset, om man tänker efter?

I några veckor eller månader är det säkert underbart. Solen skiner ständigt. Man umgås glatt med länge saknade nära och kära. Tillvaron förefaller hur perfekt som helst. Bara att slå dank i största allmänhet – tills tristessen och händelselösheten blir alltmer kvävande.

Det är denna situation som Tengil gör uppror mot. Han är i grunden en progressiv revolutionär som störtar Nangijalas olidligt statiska och ultrakonservativa samhällsordning. Därav hans berömda lösen ”All makt åt Tengil – vår befriare”.

Plötsligt har nämligen Nangijalas uttråkade invånare fått en meningsskapande personlighet att förhålla sig till. Antingen kan de ansluta sig till Tengils häftiga riddararmé och ge sig ut på spännande erövringståg (alternativt göra som Körsbärsdalens värdshusvärd Jossi: jobba som undercover-agent). Eller så följer de Jonatans exempel och upplever äventyret som motståndskämpar istället.

Tengil kan förvisso förefalla elak, ytligt sett. Det är definitivt ingen mild hand som ockuperar Törnrosdalen och göder Katla med kontrarevolutionära kombattanter. Dock får vi i slutet av Bröderna Lejonhjärta veta att ingenting som sker i Nangijala är på allvar, utan i praktiken enbart ett rollspel.

De personer som ”dör” kilar ju smidigt vidare till Nangilima – ett ställe dit det dessutom står vem som helst fritt att schappa om man inte längre har lust att fortsätta. Jonatan gör så själv framför utsikten att stanna kvar i handikappat skick (han har som bekant blivit förlamad av eldkastaren Katla under finalstriden mot Tengil). Och Skorpan hänger på eftersom han inte tycker det är kul utan sin storebrors sällskap.

Sen kanske det finns ytterligare ett skäl till att de bägge bröderna sticker. Tengil har vid tidpunkten redan slagits ut från spelplanen – och logiskt sett hamnat var?

Inte undra på att Nangijala då ter sig blekt och gäspigt i jämförelse.

(BT 2007-11-19)

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Popens Peter Pan

Bok: Att vara Per Gessle
Författare: Sven Lindström
Förlag: Albert Bonniers förlag 

Det var en sommar i början av 80-talet när Gyllene Tider-febern grasserade som värst. Jag och min lillasyster stod i kön till Flumride på Liseberg där högtalarna pumpade ut brottarhiten Flickorna på TV2.

Som hängiven KISS-diggare var jag naturligtvis måttligt imponerad av p0pmesarna från Halmstad och betraktade dem som lika simpla dagsländor som Noice eller Freestyle. 

Medan Flumeride-kön långsamt ringlade fram i värmen kommenterade jag rått till syrran:

- Ja, ja. Det kanske är gyllene tider för det där bandet nu. Men vänta bara. Snart kommer inte en käft att minnas dem.

Gissa hur ofta min elaka syster flinande har påmint mig om den repliken.

Förvisso bleknade Gyllene Tider bort runt 84-85, men några år senare släpptes samlingsplattan Instant Hits och en revival tog fart som därefter bara växt i styrka. När gruppen sommaren 2004 firade sitt 25-årsjubileum med en comebackturné lockade man närmare en halv miljon svenskar till arenorna och fyllde hela Ullevi på kuppen.

Om något är väl det ett bevis på Per Gessles kaliber som artist och kompositör. Sen har han förstås sålt 60 miljoner plattor med Roxette och toppat USA-listan fyra gånger…. Bland annat.

OK, kommersiell framgång är inte nödvändigtvis liktydigt med kvalitet. Men med låtar som Sommartider, The Look, När vi två blir en, Gå & fiska, Joyride och Listen to your heart i bagaget är det helt enkelt inget snack.

Själv vill jag hävda att många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i klass med mycket som de populärmusikaliska mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.

Nu har hela karriären för Halmstads störste son sammanfattats i en rykande färsk bok; Att vara Per Gessle. Formgivningen är grymt läcker, bildmaterialet suveränt.

Dock blinkar varningslampan ilsket röd av uppgiften att verket är en auktoriserad biografi, skriven av Gessles gamla journalistpolare Sven Lindström. Dylika produkter riskerar vanligtvis att bli usla, urvattnade och inställsamma.

Men detta är faktiskt en gedigen och intressant bok även textmässigt. Lindström har – förutom Gessle själv – intervjuat mängder av bandkolleger, branschfolk, släktingar, skolkamrater och vänner.

Under uppväxtåren framstår Gessle som något av en enstöring med fanatiskt musikintresse. Redan i sjuårsåldern snurrade Kinks, Beatles och Hep Stars konstant på skivspelaren i pojkrummet.

Tidigt blev han även en oslagbar kalenderbitare genom att lusläsa varje nummer av New Musical Express, Melody Maker och Bildjournalen. Inte undra på att Gessle fått hela pophistorien i ryggmärgen.

Något annat mål än att bli rockstjärna tycks han aldrig haft. Den envisa drivkraften att göra drömmen till verklighet är onekligen imponerande – liksom Gessles förmåga att ständigt spotta ur sig låtar på löpande band. Semester existerar inte i ordlistan. Alltid är det nya projekt, nya plattor, nya turnéer som väntar.

Frågan är endast vad Per Gessle har kvar att göra idag, när han rimligtvis uppnått allt som musikindustrin har att erbjuda honom. Misstanken gnager att livet ändå känns lite tomt för denne popens Peter Pan, trots säckvis med miljoner på banken.

När det gäller pengar väjer inte författaren för att lyfta fram Gessles mindre smickrande ansikte. Vi får veta att det gnisslade ordentligt inför Gyllene Tiders återförening 2004. Gessle krävde bättre betalt för sina insatser än övriga bandmedlemmar, vilket fick stämningen i gruppen att härskna.

Basisten Anders Herrlin kallar honom ”girig” och säger:

- Pers framtoning är otroligt sympatisk – och han är verkligen snäll och trevlig – men när det kommer till pengar och förhandlingar visar han en annan sida som är jävligt jobbig.

Å andra sidan har Gessles medvetenhet om sitt eget värde, och stenhårda koll på bokföringen, gjort att han sluppit bli skinnad av de skrupelfria pirayor som branschen dräller av. Att han dessutom gärna investerar stålarna i fräcka sportbilar är inget minus i sammanhanget.

Kärlek till pop- och rockmusik går ofta hand i hand med passion för vrålande motorer, och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad står två italienska drömåk parkerade. Som Per Gessle framhåller i boken:

-Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i Snobbar som jobbar? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem.

Medge att man måste ha respekt för en sån kille!

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2007-11-10)

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Musik, Rock